Radiofrälst

Jag ska inte ljuga. De senaste veckorna har varit tunga. Tankarna på jag om jag verkligen klarar detta har varit påtagliga, och en känsla av att jag trots allt kanske inte ska arbeta som journalist smög sig in någon gång efter studiebesöken i huvudstaden. Jublet över mitt skrivande från nära och kära la sig i periferin. Vetskapen om att jag kunde hantera människor försvann. Det var tungt. Men så kom radioveckan.


Att det här skulle vara tufft hade jag förstått, men jag hade nog inte insett på vilken nivå. Bara det att ha min största hejarklack 135 mil härifrån har gjort det hela värre. Inte för livet då och då inte varit jobbigt, men nu är jag satt i en helt annan situation. Något som såklart kräver tid till anpassning.


Radio var inte enkelt, och under den gånga veckan har alla i klassen varit såväl stressade som irriterade till och från. Men vi lyckades ändå göra enkäter och egna reportage, sammansatta till ett timmeslångt magasin. Jag satt i klassrummet till sent på kvällen för att fila på det sista, och även om nervositeten kom som en chock vid sändning så lyckades vi ta det i hamn. Vi klarade att få ihop det till ett i alla fall helt okej program. Något som fått mig att tro på att jag kanske kan göra det här trots allt. Något som fick mig att inse hur kul det här faktiskt kan vara.


Ja, man kan väl säga att någonting släppte för två veckor sedan när jag fick känna på kicken av perfekt inspelningsljud. Samtidigt fick jag min första artikel rättad utan att bli helt slaktad på köpet. Så jag tror att de gånga veckorna har varit väldigt viktiga. Inte för att det aldrig kommer bli tuffa tider igen, men nu har jag i alla fall fått känna på hur det kan och ska kännas.

Tro, hopp och tvivel.

Många av mina vänner studerar just nu. Det har liksom bara blivit så. Studentåret, med stort S. Tiden då drömmar ska förverkligas, förhoppningar krossas och livet på något sätt ska formas. Fast på riktigt, denna gången. Ja, för det är väl ändå nu, mer än någonsin, som vi manas till att växa upp och bli någonting. Skapa förutsättningar för den framtid vi säger oss vilja ha, planera inför ett liv vi inte vet ett skatt om och skaffa det där jobbet som låter som en bra idé. Helst ska det också ha ett jättekrångligt amerikanskt namn, allt för att bygga upp en mytomspunnen effekt om det avlägsna vuxenlivet. Men det är svårt. Jättesvårt. I alla fall för mig.

När jag lämnade för Australien så hade jag skaffat mig en identitet, om än en tvivelaktig sådan, och när jag väl kom hem igen så hade jag fått mig en annan. En identitet som byggs på vad du kan, vad du gör, är bra på och ibland även saker du kanske inte är lika omtyckt och välkänd för. Men det är du. Och det är viktigt. För om du inte är du, vem är du då? Problemet, har jag märkt, är bara när du ska försöka ta dig till nästa nivå. När den identiteten du har i ett sammanhang kanske inte är anpassat för det forumet du ska beträda.

Problematiken var ett rått faktum i Australien. För de brydde sig inte ett dyft om mina träningsprogram och matrutiner, allt min identitet baserade sig på hemma i Svenneland, men även om jag tycks bli äldre så finns utmaningen kvar. För jag försöker beträda ett nytt forum. Komma till nästa nivå, ännu en gång. Den jag var under mina resor eller i ett klassrum på gymnasiet betyder alltså väldigt lite nu. I mitt nya klassrum. Och det är med all rätt. Men det betyder inte att det är mindre svårt för den delen.


Kanske hade jag en skev Sex-and-the-city-Carrie fantasi där man sitter och skriver krönikor i sina trosor medan man skottar in glass i käften, kanske har jag bara inte riktigt hittat exakt det jag känner är jag än. Det jag känner är min plats i journalistikens värld. Kanske har jag helt logiskt inte gett det tillräckligt med tid. Hur som än helst så tvivlar man ibland, för det är inte lätt att försöka hitta sin identitet i ett nytt och okänt forum. Men kanske är det ändå tur att Studentåret är nu. Då slipper man i alla fall genomgå det ensam.

Tanten med ormskinnsplädarna

Mitt mantra har alltid varit att singellivet är bättre, förbindelser förhindrar och att kärlekspar missar en stor del av den verkliga världen där de sitter och gullar över en kallnande pizza. Helt enkelt; förbli singel om det så är det sista du gör. Det gick ju sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående liv i Kalix och en pojkvän där hemma. Ja, vad ska jag säga. Tajming har alltid varit min yttersta kvalité.

Helt ärligt så trodde jag nog inte heller att jag någonsin skulle hamna i en relation. Jag har ju liksom alltid sagt att jag kommer bli den där tanten som kommer hem med ormskinnsplädar och andra vrickade prylar från mina äventyr till mina kompisars barn. Det gick ju också sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående studiebesök i huvudstaden och en önskan att skaffa både hund och en fulländad köksutrustning. Ja, vad ska jag säga. Livet är bra lustigt ibland.

Så vad är min underbara poäng denna gången? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag håller liksom på att försöka komma på det själv. Kanske får man bara inse att livet inte riktigt gör som man tänkt sig ibland. Men att det blir bra ändå tillslut..

Kill your darlings.

Notiser. Fy, vad jag avskyr notiser. Okej, avskyr kanske är ett magstarkt ord men jag hyser i alla fall ett slags föraktfullt ställningstagande gentemot dem. Något jag också tror är högst besvarat. För dessa små, ynka, smått obetydliga raderna som tidningarna mest tycks använda som utfyllnad ska inte bara visa sig vara det folk läser mest, utan även bland de svåraste man kan skriva. Allt medan din lärare för den femtielfte gången står bakom dig och frågar: "Är det där verkligen nyheten?"
Det hela känns ungefär som att försöka ta sig från den ena sidan av rummet till den andra, en företeelse som de flesta av oss klarar ganska bra i nyktert tillstånd, men lägg sedan till en passage packad med glödande kol, landminor och diverse fallgropar. En företeelse som kanske inte fullt lika många klarar av. I alla fall inte om vi bara räknar hela, levande, fortfarande-i-en-del-människor. Och det gör jag. En journalist ska ju vara petig.


Så, ja. Notiser. Dessa små, vackra varelser. Reducerade till nanonivå, komprimerade till tusen och rakt på sak som en full kille på krogen. Dessa små, vackra varelser som är allt jag inte är. Kortfattad. Koncis. O-krusidullig. Att skriva en notis är för mig alltså lite som att jag skulle försöka ta på mig ett par jeans i XXS. Smått onaturligt och ibland fullkomligt hopplöst, vilket också har medfört en hel del skakande och squatande. Allt i hopp om att man i alla fall ska få upp dem över knäskålarna, eller i vart fall till vaderna. Ja, ni tjejer där ute vet vad jag menar. Frågan är dock om vi inte alla har haft jeans som inte passat någon gång. Har vi inte alla haft någonting som måste reduceras och komprimerats för att passa in? Kanske är det värt skakandet och det där töjandet vi gör medan vi hoppar som en groda om det nu innebär att det tar oss dit vi vill. Kanske är det värt att komprimera en del av sig själv om man nu lyckas nå sin dröm.

Nu hoppas jag bara att på ta mig till andra sidan rummet som en fortfarande-i-en-del-människa.

Jo, men visst.

Smälta in har aldrig riktigt vart min forte, men nu kanske det till och med blir extra tydligt. Norrbottningar är ju nämligen inte direkt kända för sina verbala förmågor och det står ju i ganska stor kontrast till mitt ord-diarréande. Medan jag sitter och håller låda kan man se hur en efter en flyter bort i någon slags gränsvärld där mitt surrande inte längre är lika påtagligt, där friden råder och tystnaden lyder. Allt för att sedan komma tillbaka till verkligheten och säga "Jo, men visst" liksom för att sätta punkt och nu räcker det. Inte mig emot, jag fortsätter bara mitt babblande ändå, och det är ju faktiskt enklare när ingen avbryter en stup i kvarten.

Kanske är det mina Göteborgs-gener, kanske är det slängarna av diverse hypotetiska bokstavskombinationer som gör sig påminda. Kanske är det bara Norrbottningarna som helt enkelt har en skev uppfattning om vad frid egentligen är. Själv röstar jag för det sistnämnda, det blir enklast så. Jag menar, bevisen finns ju till och med där. En i klassen uttryckte bland annat att det finns få saker som slår att gå in i ett rum, fyllt till bredden med tyst spänning hängandes i luften och en annan kände att hen inte behövde säga det hen tänkte högt efter som hen ja - hade tänkt det. Medan jag, som mina klasskamrater i kör ganska tydligt gjorde klart för mig, är den totala motsatsen. "Man ser när Elin har något att säga, men inte får ordet. Hon kan liksom inte sitta still och ser bara allmänt plågad ut." De förstår ju ingenting. Jag pratar ju inte ens mycket. De skulle prova spendera en dag i samma rum som fyra tonårstjejer från Helsingborg eller gå på någon av mina släktmiddagar. Där pratar vi prat på hög nivå. Nej, tacksamma är vad de borde vara. Annars kanske jag börjar sjunga också..

To be continued.

Mitt parentesliv.

(Det var inte längesedan jag alldeles för full sprang ut och uppför några alldeles för stupa trappsteg, bärandes ett par alldeles för livsfarliga klackar. Allt medan högtalarna pumpade ut Loreens 'Euphoria' och vi skrek "Fy fan vad vi i bra" lite när vi tyckte att det passade bäst. Nej, det var inte längesedan jag alldeles för vettskrämd satte mig på ett väldigt stort plan och åkte till vad jag tyckte var en alldeles för stor verklighet. Allt medan verkligheten, lustigt nog, var den som började komma i kapp mig. För det kan ju tyckas som igår då vi alldeles ovetandes åkte till Oslo, bodde alldeles för många personer i alldeles för få rum och blev varse om en alldeles för vardaglig vardagstristess. Allt medan livet ändå på något sätt började landa i rutinen. Allt medan livet på något sätt började ta sin rätta form.

Eller vänta nu. Detta var ju tre år sedan. Vad hände där.. egentligen?

När jag tog studenten så stod jag i valet och kvalet mellan att ta den där utbildningen och bli sådär bra på brädan som folk sa att jag kunde, eller bara packa min väska och dra. Jag drog. Långt. Eller ja, väldigt långt för att vara exakt. För jag tyckte att ska man åka så kan man ju ändå göra det ordentligt, så jag stuvade ner mitt liv i en ryggsäck och for så långt bort jag bara kunde. Åkte ifrån allt jag kände till och hon jag brukade vara. Skiljde mig ifrån Svennekulturen, Jantepiskor och småstadsrundgången. Sa hejdå till allt jag visste, och allt någonsin vetat.


Det är lite mer än tre år sedan nu och någonstans på vägen så blev jag van vid känslan av ett portabelt hem, en ovisshet framtid och den-förlorade-dottern-syndromet som uppstod ibland vid släktträffar. Det var jag liksom. Var. För nu har flyttlasset landat, parkerat och slagit i handbromsen uppe i norr och här ser det ut som om jag stannar lite mer permanent. Eller ja. Permanent innebär på Elin-slang de närmaste två åren, något som dock har skrämt mig en hel del ändå. För vem är jag när jag inte reser? När jag inte har den ena vrickade historien efter den andra att berätta? När jag, som de flesta andra med mig, sitter och försöker att hålla koncentrationen uppe flera timmar i sträck under en lektion och inte springer med andan i halsen till nästan gate. När jag, som alla andra studenter, räknar pengarna på kontot och inte bara köper det jag vill för min feta Norge lön kommer ändå in början på varje månad. Ja, vem är jag när viftandet inte blir permanent längre..?



Detta har skrämt mig. Dessa frågorna jag precis radade upp. För jag vet inte. Jag vet inte vem jag är ute i ett arbetsliv där man kan klättra på stegen och inte bara är fast i ekorrhjulets ironi. Vem jag är när det väl kommer till kritan om att skaffa det där riktiga livet jag pratat om i tre år. Det livet där man köper skåpinredning som matchar, har en brevlåda och kanske till och med en levande pälsboll liggandes vid sängkanten. Klarar jag det? Kan jag stilla min kropp, som Peter ganska ofta uppmanar mig att göra? Går det ens, eller kommer jag behöva utesluta all form av socker-kolhydrat verksamhet för att energin ska sippra ut och iväg.  Ja, som sagt. Jag vet inte. Jag vet bara att mitt så kallade parentesliv nu är över, och att jag har påbörjat min matchande IKEA samling av glas, skålar och tallrikar, för man måste ju börja någonstans. Slutparentes.)

Här börjar den nya verkligheten.

Här slutar den gamla.

Därför är jag flickan på vift.

.. Och nu vill jag ut och resa igen. Så lång tid tog det.

Slåss för din kvinna.

Min kusiner är helt underbara, mindre ord kan inte beskriva dem. Barnmänniska är väl i alla andra fall ingenting jag kan anklagas för men dessa små parvlarna är helt obetalbara. Köksbordet igår tillexempel:

Isac, storebror och den ultimata tjejtjusaren, svarade självsäkert 'Alla tjejer gillar mig' när jag frågade hur det gick på kvinnofronten. 7 år och redan redo för den andra världen. Det ska börjas tidigt, konkurrensen är ju som ni vet stor. Efter ett litet tag så går frågan därför över till Hannes, lillebror och den lite mer ödmjuka typen, 'Har du träffat någon plinga då..?' Smått generad får jag bara ett brummande skratt tillbaka som verkade få hela hans lilla kropp att vibrera, och jag tillägger därför: 'Jasså, där ser man! Och vem är hon mån tro..? Har ni pussats än?' Brummandet fortsätter och när ett mer nervöst skratt än ett faktiskt svar kommer fram så tar Isac vid och säger: 'Vill du veta? Nu ska jag berätta! Hannes är kär i Isabella, som går i hans skola, och det är Felix, Hannes bästa vän också, så därför, därför brottades dom i måndags och den som vann fick Isabella.' Vid det laget är det jag som försöker hålla mig ifrån skratt medan jag konstaterar att det kanske finns hopp för framtidens generation i alla fall.  Lite försiktigt, för att inte ta ifrån Hannes hjältedådet han nyligen utfört, försökte jag dock att fråga de båda pojkarna: 'Den här Isabella, är hon medveten om att hon är en prisstatyett och att hon nu tillhör antingen Hannes eller Felix..?' Hannes bara kollar i mig och begraver ansiktet genom att dra upp tröjan och han svarar, medan brummandes fortsätter: 'Nehehehej!' Ja, hade det inte varit för att det var mina älskade kusiner så hade nog mitt framtidshopp sjunkit där, men nu kunde jag inte göra nannat än skratta. De är bannemig obetalbara.

Grandma's on a roll..

Trotts sitt sköra tillstånd så lyckas ändå min farmor med konstycket att dissa mig. Rejält därtill. Nu vet jag i alla fall vart de generna kommer ifrån..

 

Åker i gårdagen till Halmstad för att umgås och hålla ett öga på min kära farmor och ser till min stora glädje att prylbögen Bosse köpt ännu en mackapär till sin gedigna teknik kollektion. Denna gången är det en av de populära Nespressomaskinerna som blivit inhandlade och jag går spinnande till bädds medan jag tänker på all god kaffe som morgondagen ska inbringa. Sagt och gjort, frukosttimmen kommer och jag står där och väljer mellan 'Café au lait', 'Chocolate caramel' och någon annan sort som är omöjlig att stava, än mindre uttala. Valet faller på den kapseln jag trodde skulle ha en hint av choklad, och jag sätter därefter igång maskinen, trycker i kapseln och väntar på att den ska bli grön. Startklar som jag trodde att den var trycker jag igång mackapären, hör hur den börjar brumma och väntar på att kaffet ska börja rinna ur den lilla pipen. Förgäves, ska det visa sig att min väntan varit då pappa efter ett tag påpekar att det nog är en bra idé att fylla på vattnet medan farmor går igång och börjar repetera att: 'Ja, det kan ju till och med JAG förstå, att man ska fylla på vattnet. Klart man måste ha vatten, Elin..!' Smått skamset sväljer jag stoltheten och fyller på kärlet, allt medan farmor fortsätter rubba in vikten av vattnet i en kaffekokare, och väntar ivrigt på att mitt kaffe nu äntligen ska bli klart. Brummandet går igång och ut kommer vätskan, som jag tyckte var en hel del mörkare än det borde, och jag inser varför när jag smakar på det. 'Chocolate caramel' var nämligen inte kaffe med en hint av choklad- det var choklad, och enbart choklad. Förargad tänker jag ändå att jag får försöka dricka upp mitt misstag, men att jag då ska ha en kopp te till i alla fall. Någon vätska måste jag ju ändå få i mig.  Farmor hjälper mig att finna en tepåse och jag håller precis på att sträcka mig efter vattenkokaren när farmor lägger sin hand på min axel och med ett hånleende på läpparna säger; ’Ja, Elin. Glöm nu inte vattnet..’ Tanten är inte lite fräck, hon.

 

Tror förresten inte att det är min dag idag. Eller å är kaffeguden arg på mig. Försökte i alla fall  med en ny kopp, denna gången med kaffe i kapseln, och när jag belåtet lyckts pressa den utan misstag (och denna gången med vatten) så ska jag bara lägga i liiite socker. Hm. Tror jag överskattade min talang för att hälla saker ganska gravt för helt plötsligt så hör jag bara ett plums och i min kopp så ligger hela karet med strösockret. Jag ger upp, minst sagt. Inget mer kaffe för Elin denna helgen.

Du och jag Ingegärd.

Tack vare SJs beräkneliga tabbe så har jag fått en ny bundis. Hon heter Ingegärd och är något runt en pensionsålder som jag inte vågade fråga om av rädsla för att verka oartig. Lite äldre kvinnor verkar liksom lite känsliga över just det, ens ålder, så jag tänkte att det var bäst att låta bli. Trevlig var hon i alla fall, och vädret tyckte hon var ett bra samtalsämne. Därför var det ju väldig tur att vädret också skiftade så pass mycket som det gjorde och landskapet förändrades utmed de 21 timmarna vi satt på tåget tillsammans, då hade vi ju liksom alltid någonting att prata om. Alltid någon klimatförändring att påpeka. Ja, hon var trevlig och jag tror faktiskt att hon tyckte om att höra på angående mina resor hit och dit lika mycket som jag gjorde när hon berättade om sitt liv som läkarsekreterare. Ingegärd hade också två barn, två döttrar, varav den ena levde i Gällivare där hon precis varit och hälsat på sitt barnbarn som konfirmerat sig. Vart hennes man var frågade jag aldrig, fast jag undrade helt fanatiskt tills jag kom på mig själv och bannade mina tankar. Jag menar, kanske levde hon under vittnesskydd, kanske hade hon låtit sig insemineras två gånger. (Eller bara levt lite wild and crazy några år..) Det var inte min roll att lägga näsan i blöt här och kanske riva upp gamla sår, om de nu fanns några. Det hade jag ingen rätt att göra. Jag tror dock att hon kanske levt ett ganska hårt liv förut för hon pratade så försiktigt, som om hon vägde varenda ord och försökte avgöra om de var värda att yttras, allt i rädsla för att få en snäpp på fingrarna om beslutet varit felaktigt. Det gjorde bara att min respekt växte ytterligare för den ganska hippt klädda pensionsålders kvinnan som satt 21 timmar på ett tåg bara för att se sitt barnbarn och tvingades dela vagn med en babblande, neurotisk ungdom.  Ja, Ingegärd var cool, och jag önskar henne allt lycka till i livet precis som hon gjorde mig när jag berättade om Kalix och mina framtidsplaner. Hon förtjänar fan något riktigt, riktigt bra. Tycker jag. Så lycka till Ingegärd och tack för att du spenderade 21 timmar av ditt liv babblandes om väder, Australien och Östra sjukhuset allt medan en neurotisk ungdom försökte stilla sin kropp i väntan på ett stundade besked...

Hypokondri och Kalix.

Nyheter om SAS strejk och inställda flyg, en påträngande biljettförsäljning där människor försöker pruta tills blodet sprutar och vi skapar ett blodbad av kaos och den stundade intervjun med en känsla av att kunde jag inte gjort lite mer? Allt mixat tillsammans Linnéas hypokondri som nog har nått mig med, och känslan av att hjärtinfarkten nu är nära. Riktigt nära. Kanske kommer jag inte ens klara mig till Kalix för jag kan nästan höra hjärtslagen upp i öronen. Du-dunk. Du-dunk. Eller kanske är det bara stressen av att kunna bli ratad, att jag frivilligt ställt mig på bilvägen och inte vet om jag ska bli överkörd eller inte. Men här står jag nu, fastnaglad och förmår inte att röra mig. En del av rädsla, en del som säger att min framtid ligger framför mig och jag måste utvänta domen. Förhoppningsvis så jag har i alla fall lärt mig att dämpa det potentiella fallet vid det här laget, och jag hoppas att det ska lägga sig som någon slags lättnad. Någon slags tröst. Nu får vi bara vänta och se..

Hem ljuva Sverige?

Då var man tillbakabunden i Svearike och anpassningsprocessen är i full fart. Irritationen har varit lätt med en stundade förkylning och diverse cirkulerande orosmoln, och jag är rädd att min kära far kanske har fått ta en liten känga eller två på grund av det. Fint är det i alla fall när vi sitter mittemot varandra, med var sin kopp kaffe och uppslagna datorer, och diskuterar ekonomiska bubblor, djupgående tankenötter och den avlägsna världsfreden. Ja, citat alá Gandhi och Dali Lama har haglat de senaste dagarna och bråket över den odiskade kaffekokaren verkar avlägset nu. Så kanske kan detta gå bra i alla fall. Kanske kan jag anpassa mig till Svensson livet, kanske kan jag till och med gilla det i slutändan. Jag får bara tänka på vad gamle Gandhi sa; 'Det finns mer i livet än att öka farten' och skatta mig lycklig över allt jag fått uppleva de senaste åren. Det går nämligen inte att överträffa, hur mycket jag än skulle öka farten.

This is it.

De sista skälvande timmarna innan min buss ska ta mig hem till Svearike och jag känner en viss förväntansfull lättnad över det hela. För hur mycket Norge än känns som mitt hem så är det inte riktigt hemma, och kommer nog aldrig att vara heller. Sen kan jag väl tillägga att sova i sin egna säng och inte behöva övernatta på folks soffor, golv eller uppblåsbara madrasser med hål i kommer som en liten bonus. Ja, bara tanken av att kunna gå naken från duschen till det egna rummet eller gå på toa utan att låsa dörren känns som en oerhörd lyx. Men jag antar det är vad resandet är till för, för att få en att uppskatta det man allaredan har där hemma.


Min resa hade inte kunnat få ett bättre slut med lunch på gamla jobbet tillsammans med Ingrid, indiskt storkok och longboard lektioner, men nu är det dags att tacka för mig. Precis som igår när vi på en kvällspromenad gick förbi Oslo konsthögskola och det stod 'This is it' med upplysta bokstäver på taket så är det hög tid för mig att säga detsamma.

This it it. Tack och hej.

Burp it!

Då var min tid i England över och vi kan väl tacka Gud för att jag lyckades ta mig över det Norska havet (Reservation för fel hav på den) ännu en gång. Lever gör jag också. Folk tyckte nog dock att jag var lite knäpp som stod och gjorde korstecknet titt som tätt..

Vi kan väl börja ifrån början, det brukar vara enklast då. London. Tja, vad ska man säga. Jag sov ihop knölad på mina vänners soffa i sju dagar allt medan vi drack, söp, pimpla och intog alkohol om vartannat. Lyckades med bedriften att springa över 18 kilometer någonstans mellan bakfylla och nästa utekväll, vi såg musikalen Wicked medan jag bölade som ett litet barn och försökte skylla vattenläckan på vinet vi smugglat in, och dessförinnan blev jag kysst av en tjej då hennes homosexuella kompis svurit att jag var lesbisk. Den skyller jag på hatten. Så ja, summa summarum (Nej det står inte fel, det är skåningarnas fel!) så var det hela en bra vecka, men  att lämna hetsen och ett krångligt Metrosystem bakom sig var inte helt dumt det heller. Upp och iväg, liksom.

Anländer i Pewsey en timma senare än sagt och får direkt dåligt samvete över att John fått vänta samma tid i sin bil, spanades efter en buss som aldrig anlände. Inte så man vill starta en vistelse när man ska bo hemma hos personen, som också varit snäll nog att erbjuda upphämtning. 1-0 till han och vi har inte ens sagt hej än. Vi kör i alla fall hem till honom och där får jag möta hans föräldrar som är den mest stereotypa bilden av Engelsk rik medelklass som någonsin vandrat denna jord. Jag menar, hans mamma var uppe och bakade en fruitcake klockan 9 en lördagsmorgon, det säger väl ändå allt. Det var med andra ord dags att dra fram allt bonneförnuft jag någonsin besuttit och smörja deras krås riktigt ordentligt för att slippa bli en dekoration på väggen, något som jag faktiskt tror gick ganska bra till en början. Ja, jag fick nästan känslan av att jag var där som en dejt till John ett tag och skulle komma att bli accepterad i familjen, sedan händer det som inte fick hända. Jag rapar. Vid matbordet. Allt blir tyst. Det enda jag kan tänka på är att en rap i kina betyder att maten var god, och allt mina läppar får fram är en halv ursäkt -på norska. Inombords hoppades jag att apokalypsen skulle utlösas av mitt skalv och svälja mig levande. Det hände inte. Dessvärre. Istället så fortsätter samtalet lite halvspänt, som de uppfostrade Engelsmän de är, och jag försöker stoppa fnisset ifrån att bubbla upp tillsammans med vinet. För att få artigheten att väga över så gick jag sedermera igenom 6 album och säkert över 600 bilder av djur som hans pappa tagit. Ja, det är tur att jag och John inte dejtar och aldrig kommer dejta, den engelska stelheten är ingenting som mitt bonneförnuft någon kommer kunna hantera. Kineser kanske är lösningen..?

De resterande dagarna kör vi runt på Engelska landbyggden och jag slår vad med John om att deras land är precis så stereotypiskt som man tror det är med det hektiska London som centrum och de pittoreska byarna med alla pubarna runt omkring. Något jag får äta upp ordentligt då vi kommer till en by som firar försa maj helgen och till välgörenhet för barn med inlärningssvårigheter har klätt upp ett flertal gubbar i vit-lila utstyrslar, inkluderande nätstrumpor, grannypanties och pom-poms. Danserna de framförde talade inte direkt heller till min fördel. Jag som trodde England var ett säkert vad..


På söndagen körde vi upp till Leeds där vi mötte upp med Mike och Vard, Johns kompisar som alla stannade med mig i Norge förra sommaren. Det blev ett kärt återseende där jag bannlyste killarna från att gå till puben då Elin ville maximera tiden framför Nintendo 64:at, något jag inte tror att de hade allt för mycket emot. Vi spelade hela kvällen igenom och även följande kväll efter att ha fullbordat de turistiska måstena med att se York, ännu ett exempel på Engelsk stereotism. (Ja, det är numera ett ord) Och ja, det var nog så fint.


Igår så sa vi hejdå då jag skulle påbörjada en jätteresa för att komma mig över till Norge. Det gick ett direkttåg från Leeds till Stansted på torsdagsmorgonen, men varför ta det alternativet när man kan åka i flera omgångar och betala hela 20 pund mindre!? Istället för att ta en resa tidigt på morgonen så startade alltså min färd 14:30 igår med en vandring till Pudseys tågstation i porlande regn, vidare plaskig vandring till busstationen för att ta bussen från Leeds till London. Väl i London så var jag tvungen att hoppa på två tåg och en buss för att komma till utkanterna av huvudstaden där min vän bor för att få 9 timmars sömn, vakna upp och inse att jag inte kunde komma ut från grinden då alla redan gått till jobbet vilket innebar en extra promenad i uppförsbacke. Väl vid en busshållplats så korsar jag mig och hoppas på att chaffisen är en snäll en och låter mig gå på då jag inser att jag varken har ett oystercard eller ett kreditkort med touch, vilket inte inträffar. Han är faktiskt en riktigt sur än men då min röst troligen nådde sin högsta punkt av förtvivlan så kommer en räddande ängel fram och erbjuder sig att betala utan att ta emot mina kontanter. Hade han inte gjort det hade jag aldrig räckt min flygbuss även fast jag var ute två och en halv timme innan avgång. Jag gör samma vända igen, buss och två tåg och kommer mig tillslut till Victoria där jag irrar runt ett tag innan jag finner rätt ställe och äntligen kan få 25 minuter för att äta. 25 minuter som flög förbi och min buss mot Stansted avgick, och vi fastnade i London trafiken. 10 minuters försening innebar att jag fick springa mot min gate och någonstans i högtalarna tycktes jag höra 'Vi stänger nu gate 45 till Oslo.' Panik. Flåsandes och svettandes ser jag boardingdisken och jag slänger mig över den, vilket troligen lämnade grava svettfläckar, och frågar förtvivlat 'Hann jag? Kan jag gå ombord?' Flygvärdinnan tittar bara på mig och säger: 'Ställ dig sist i kön.' Snopet tittar jag åt sidan och möts av ett led med förargade människor som trodde att jag försökte smita mig före alla i ledet. Tydligen så hörde jag fel angående den där Oslo gaten som skulle stängas. Tillslut så kommer vi iallafall ombord, planet lyfter och jag säger 'Du klarade det' till mig själv innan jag inser att hoppa över ån precis just då kanske inte är det smartaste valet..


Jag klarade det! Nu kan jag säger det med gott samvete. Rullade in i Oslo för några timmar sedan och sitter nu och väntar på att Malin ska hämta upp mig så att vi kan pimpla lite till. Det är skönt att vara hemma.

I.Am.Superman.

Sitter på ett Café och stressar över att det jag borde pluggat till min intagning i slutet på maj inte har blivit pluggat till, och hinkar kaffe i hopp om att det i alla fall ska kännas lite bättre. Studietekniken är nere på noll, tiden känns inte riktigt till och tanken på att bli ratad gör bara allting mycket, mycket värre. Försöker finna fakta, men ger upp när svaret inte poppar upp direkt efter en Google sökning, och hinkar ännu mer kaffe i hopp om koffeinet ska kicka in och göra mig till superman. (Ja, kaffe kan få dig att genomgå ett könsbyte) Vet att om jag kommer till att rocka fedt, bara jag får chansen, men just nu så ser mitt enda hopp ut att vara en väldigt fjärran superman. Fan. Jag behöver en kram.


Nej, kaffe verkar inte lösa biffen. Nu går jag till Primark och köper mig en superman pjamas..

We're doing it the English way.

Bloody Mary innan klockan 12 och en stor tallrik med en full-frukost. Ja, de säger ju att man ska anamma kulturen man kommit till och jag tror mig göra ett bra jobb för detta är bokstavligen första dagen sedan jag kom hit som jag är nykter. Tror det blir en sväng om till AA när jag kommit hem..


2 veckor till och jag landar i Sverige. Jag förväntar mig en stor skylt och en gräddtårta. #turning22andifIdontgetacaryoudontlovemeenough #princess #cantstandmyselfrightnowthinkIllthrowup

Peace.

Midnight in Paris

Min förväntningar över Paris var måttligt låga då hela romantikgrejen inte riktigt är min forte. Kärlekspar som gullar över en kallnande pizza får mig liksom att spy lite i munnen, och tanken på att behöva gå runt med en kräkpåse under en hel vecka var inte speciellt lockande. Det jag märke, och som vi också diskuterade sinsemellan, var dock att det bara var ett försäljningsknep som fransmännen lyckats använda med imponerande precision. Det fanns nämligen varken uteserveringar med förtrollade semesterfirare, killar i blå-vit-randig skjorta, bask och en scarf knuten runt halsen som vevade fram en båt längs vattnet eller basröstade män som sjöng ’Åh denna natt..!’ medan man strosade gatan fram. Tack och lov. Jag menar, deras romantikplats nummer ett, Eiffeltornet, var ju egentligen bara en stor metalhög när man tittade på det. Fin var det dock när man efter lite vin väl kommit sig upp de ex antal trappstegen det var till andra våningen och hela grejen blinkade. Det är vad jag kallar fräckt!

 

Första dagen spenderades gåendes, vandrandes och lunkandes fram från Pont Marie till Notre Dame –Där blev jag lite besviken över att stenstatyerna faktiskt inte var verkliga - till Pont Nuef -Kärleksparen har satt fast så många hänglås att de numera har satt plywood över innersidorna. Dålig karma, ja.- vidare till Louvren –Jag förstod inte riktigt att hela palatset faktiskt var muséet förens vi gick in några dagar senare- fortsatte till Camps de Elysée med ofrivilligt sällskap på släptåg –Klättrade upp för hela saken för att skaka av mig typen- och tillslut så gick jag på skakiga och hungriga ben bort till metallhögen som vid det laget mest tycktes te sig som bortkastad tid. Vem som helst kan väl gjuta ihop några stålbitar liksom. Nej, Elin behövde mat och det fick även en gatukonstnär, helt ovetandes om mitt humör vid matbrist, ta en känga för. Han hade erbjudit sig, för pengar såklart, att måla av mig då jag gick emot matstånden vid tornet och på tillbaka vägen, då jag med mord i blinken försökte ta mig till parken på andra sidan, mötte honom igen och han sa sig ha väntat på mig brast någonting. Ingen skulle hålla mig ifrån att äta en sekund längre än nödvändigt. Jag spänner därför ögonen i honom och säger ’Då kommer du få vänta länge’ varpå jag korsar gatan och försvinner. Stackarn. Samvetet kom i kapp mig när maten kommit in i kroppen kan jag gott säga..

 

Dagen därpå spenderades i Montmartre där jag gick ännu mer och såg ännu mer. Kan väl säga att det jag tycker varit coolast med Paris är att man går igenom alla filmer man sett genom åren. Jag gick ifrån Ringaren av Notre Dame, Da Vinci koden och midnatt i Paris till Moulin Rouge och Amelie från Montmartre, allt på två dagar. Jag var alltid den fagra huvudrollen, såklart.

 

De följande dagarna mötte jag några härliga typer och en av dem hakar på för att se Mona Lisa le sitt stela leende, och vi blir mäkta förvånande av att vår Audioguide samt GPS är ett Nintendo. (Fråga mig inte vilken typ) Där gick vi alltså, som två idioter, i jämntakt för att den andre inte skulle tappa sin öronplugg, inne på Louvren med ett Nintendo i högsta högg. Inte för att jag kunde använda saken, den var ju helt klart icke fungerande innan vi fick den varpå jag i desperation utbrister ’THIS THING DOESN’T WORK!’ tydligen i ett lite högre tonläge än planerat. Ja, om kvinnan som satt och vaktade Mona inte kände till mina ringa IT-kunskaper förut så vet hon det absolut nu. Det skulle dock visa sig att den visst fungerade som den skulle, det var bara vi som inte funkade i kombination, för kvinnan tyckte bara in två knappar och så var det med den saken. Who figured.

 

Efter Mona Lisa och någon Egyptisk utställning så var jag absolut klar för att gå, och jag hade migrän till bevis. Vi drar oss därför hemåt, efter att ha ätit sushi i solen, och jag går och lägger mig. När ingenting hjälper tröttnar jag dock på min sjukhussäng och bestämmer mig istället för att bekämpa eld med eld. En flaska vin blir till två flaskor vin, de fyra personerna som började dricka tillsammans blir till åtta, några fler flaskor öppnas, öl blir levererat då alla butiker stängt, människor fortsätter ansluta sig till den lilla gruppen som vid det laget inte är så liten längre, och helt plötsligt så var det en fest. Dagen efter var inte riktigt lika kul, om någon undrade. Jag vaknade upp med blåmärken på handen efter att ha öppnat allt för många ölflaskor med hjälp av ett bord och ett karateslag, samt smått bakfull. Det var dock inte sådär ’Jag-måste-spy-och-kan-inte-röra-mig-ifrån-den-här-fläcken-för-då-dör-jag-sjuk’ utan mer så att jag inte kunde hänga med, hur mycket jag än ansträngde mig, i en vanlig frukostkonversation, och jag hörde absolut inte vad folk sa till mig. Sjuk irriterande. Min dag spenderade därför av förklarliga själ i horisontellställning tillsammans med Modern Famly, choklad och massa sushi (Du vet att det är massa när dom frågar dig om du vill ha två eller tre ätpinnar, och du svarar ’nej tack, en räcker.’)  innan vi begav oss av för att dricka ännu mer vin framför ett blinkade Eiffeltorn. Nämnde jag att jag gillade Paris?

 

De resterande dagarna gick åt till att jobba på brännan och träna, vilket var väldigt behövligt efter allt vin. D-vitaminer och svett är en bra kombination för kroppen såväl som samvetet, och när det väl var dags att säga hejdå till alla på torsdagskvällen så var jag helt klart utvilad. Lite synd att lämna dock för jag hade det väldigt bra, och tydligen så var även min närvaro uppskattad för en av ägarna kramade om mig och sa att de gillar att ha folk som mig, som pratar, är glada, öppnar konversationer, boendes med dem och om jag någonsin skulle komma till Paris igen så skulle de ge mig en billig deal på ett rum. Wop!

Paris, någon?

Påträngande jävlar.

I tisdags blev jag kallad Monsieur, snacka om lågvattensmärke.

Förra veckan, när jag var på sista tåget från Lyon till Avignon, så blev jag plötsligt kissnödig och bestämde mig därför av ganska naturliga skäl att gå på toaletten. Badrum ombord är ju dock som ni kanske vet inte lika varandra till det minsta; på den ena ska man dra i ett litet snöre från taket för att spola, den andra har en osynlig knapp som man ska leta efter medan den tredje brummar till så fort du lyfter rumpan lite. Med andra ord, du vet aldrig vad du ger dig in i när du ska besöka toaletten. (Speciellt inte om den är belägen i Polen) Denna gången hade de valt idén med de osynliga knapparna så det var en knapp för att stänga, en för att spola, en för att få vatten ur kranen. Ja ni, vet. En-funktion-en-knapp-grejen. Snart kommer det nog en knapp som torkar dig i gumpen också. Problemet denna gången var bara det att jag 1) inte såg ’stäng’ knappen och därför råkade dra i den röda, stora spaken intill dörren som jag senare förstod var nödalarmet, och 2) när jag tillslut kom på hur man stängde dörren så insåg jag inte att ’stäng’ knappen inte var den samma som ’lås’ knappen. Tills det var för sent då, vill säga. Jag vet inte om det berodde på alarmet som jag mycket troligen utlöste eller om någon helt enkelt var kissnödig som jag själv och bara öppnade dörren, men upp gick den hur som helst. Och där satt jag. Bokstavligen påkommen med byxorna nere. Tack och lov att tågresan nästan var över så jag slapp se dem i ögonen, det hade nog dödat mig lite granna.

Det var som sagt en hel del strul med mina tågbiljetter och kvinnan i Geneve gav mig därför, efter många om och men, en alternativ resrutt som hon var ganska säker att man inte behövde reservera säten för. Hon bad mig dock att dubbelchecka det hela i Lyon, och även där försäkrade de mig om att tåget bara var att hoppa på. Väl i Nimes inser jag dock att så inte i fallet. Inte ens jag kunde förneka att ’Réservation obligatoire’, som prydde alla tågdörrarna, inte betydde det jag önskade att det inte gjorde. Vid det laget så var jag dock så sur, och kissnödig, att jag sket fullkomligt i vilket. Jag skulle till Bordeaux och ingen fransman i världen skulle kunnat stoppa mig. Kissnödig som jag var ville jag dock inte gå på toaletten förens någon av konduktörerna kommit så vi i all välmening kunde lösa situationen, och när en av männen väl kommer så ber han mig först om min biljett, sen om min reservation. Vid den punkten knep jag dock så hårt att det började göra mig sur och mitt upp i all frustation drar jag upp engelskan på ultrarapid. Konduktören, som troligen inte ville tappa ansiktet då jag gissar att han kanske inte pratar så bra engelska, ger mig därför bara en förstulen blick innan han passar över mina papper, fnyser lite lätt och går iväg. Victory! Kort därpå kutar jag till toaletten och hinner precis låsa (inga osynliga knappar här inte!) innan en annan kommer och drar i handtaget. Ha, tänkte jag. Jag hann först. Det jag inte räknade med, som det tama svennen jag är, var dock att personen utanför skulle börja dra, knacka och banka på dörren samt fippla med låset. ’Nej, inte igen’ var allt jag kunde tänka de närmaste ögonblicken medan alla bestyren man ska hinna med görs i en otrolig fart. Hade det funnits ett OS i tågkisseri hade jag nog kunnat vinna vid detta laget. Jag har fått alldeles för mycket träning.

Folk kallar fransmän för kvinnotjusare, jag kallar dem påträngande. Jag menar, att gå på gatan medan folk hurrar för att din kjol vippar fram och tillbaka, ha män –ganska ofta äldre- stirrandes uppifrån och ner, nerifrån och upp eller höra brandbilen tuta när man går förbi blir för mycket för min stela, svennekultur att hantera. Jag menar, låt mig vara. Undrar om de säljer sådan skyltar i någon turistshop, iså fall ska jag köpa en. Hur som än helst, när jag kom till Bordeaux så fanns det ingen att fråga efter hjälp vilket ledde till att jag hakar på en kille som skulle med samma tåg som jag. Vi börjar prata och först så bli jag glad för jag tänker att kanske kan jag få uppleva samma intressanta tågerfarenhet som i Polen, och lägga till ännu en till min Europeiska bekantskapskrets. Stort misstag. Jag glömde bort att han var fransk. En stund in i konversationen lägger jag märke till hur hans ögon landar på min kjolfåll så fort han tror att jag inte ser, och efter ett tag börjar han lirka huruvida jag har en pojkvän eller inte. Vid den punkten visste jag inte om jag hade mest lust att ge honom en fet käftsmäll eller läxa upp honom ordentligt på svenska. Nu kanske ni tänker ’Ta det lugnt, Elin. Ta det som en komplimang vettja!’ Så fan heller. Jag är så jävla trött på att känna mig obekväm på grund av att småpojkar och vuxna män inte får ligga tillräckligt och måste stirra sönder alla flickor som går förbi dem. Köp en porrtidning vettja, och låt mig vara. Jag är inte intresserad. Hur som än helst, tillslut lyckas jag bryta mig loss ifrån konversationen med hjälp av många års rävsovningserfarenhet och när tåget anländer i La Rochelle så skiljs vi åt med löftet om att höras av. Hm, visst. Lär dig lite hyfs först, vettja.

Jag har nu spenderat ungefär 2 dagar i en by lite utanför La Rochelle, boendes med föräldrarna till Annabel som jag mötte i Australien. De har kört mig, hämtat mig, gått runt med mig i staden och förklarat dess historia, köpt lunch, lagat middag, fått mig att äta paté och ostron, (Som Yvon, pappan, även lärde mig att öppna!) de har berättat om alla sina äventyr, (de har bott så gott som överallt samt pratar 4 eller 5 språk flytande) och verkligen skämt bort mig som den prinsessan jag egentligen är. Något de också gör, vilket lämnar mig väldigt kluven, är att lägga in disken i maskinen utan att skölja av den, gå inomhus med skor – de aktivt uppmuntrar mig, för man vill ju inte att sockarna ska bli smutsiga – och de äter massa sötsaker, speciellt till frukost. Allt som min mamma har lärt mig att inte göra. Jag blir helt förvirrad. En del av mig vill göra som dem, man vill ju inte vara oartig, men jag kan höra mammas ord i bakhuvudet så fort jag tittar på sötsakerna de lagt fram till frukost. Herregud, jag fick ju inte ens äta Nesquick som liten då det innehöll för mycket choklad, det vill säga socker, och här så erbjuder det mig en bakelser till frukost. Hur förhåller man sig till det liksom? Aja, vi kan ju i alla fall konstatera att jag troligen varit ganska tjock som fransyska, aldrig att jag kunnat motstå alla dessa frestelserna utan barndomens uppmaningar.. !

Vart i helvete är jag? (AKA tvåvägs punktering)

Eftersom jag inte skrivit på ett bra tag då jag varit fullt upptagen med att faktiskt njuta av mina omgivningar, så blir hela händelseförloppet mycket enklare att punktera upp. Vi kan väl även säga att det är en hyllning till punkteringen vi lyckades ådra oss utmed Frankrikes landsbygd, men det är som ni vet en senare historia.  

·         Det har nu blivit några dagar sedan jag begav mig bort ifrån öststaterna till varmare, och kanske lite mer kända, områden. Allting gick förvånansvärts bra för att vara mig vi pratar om, och det första 12 timmarståget spenderades antingen uppslukad av min nyinköpta bok –som för övrigt var väldigt läsvärd. Eleven är titeln och författaren har jag dessvärre glömt. -  eller, surprise, surprise, djupt sovandes. Konduktören för den långa tågresan var den gladaste kufen jag stött på, och det visade sig att även han kunde en liten del svenska. (Vad är det med konduktörer och det svenska språket?) Han gick där, långt in på natten, fram och tillbaka längs gången med de spacade tågsätena och berättade om avgångar, ankomster, fika vagnen som var öppen eller stängd samt påminde oss om att aldrig lämna våra väskor obevakade. Alltid med ett leende. Alltid så otroligt bemötande, och han fick verkligen mitt hjärta att börja le lite mitt upp i allt Johnblund stoftet. När morgonen efter kom och det var dags för mig att lämna tåget så tackade jag på svenska för den fina servicen han gett och fick ett svenskt, smått oförståeligt, tysk influerat svar tillbaka. Jag tror dock han sa varsågod, det skulle vara mest logiskt..

·         Väl framme vid första anhalten så tittar jag mig omkring och börjar fundera på vilket land jag befinner mig i. Biljetten sa ’Basel’ men vilken normal människa har hört talas om det förut? Smått förvirrad sätter jag igång och letar efter ledtrådar som kan avslöja vart jag befinner mig, och finner kort därpå att den offentliga ’askkoppen’ har en ’tysk tack-så-mycket-för-att-du-fimpar-här’ skylt. Jag bestämmer att Basel måste vara tyskt, för ingen skulle vara så dum att de skriver en offentlig skylt på ett annat språk än sitt eget. Nöjd över mitt avslöjande går jag på toaletten och finner snopet att det är CHF, inte alls Euro som det är i Tyskland, som är den gällande valutan. Vid den punkten visste jag dock inte riktigt vad jag skulle göra med min nyfunna information, så jag lämnar den bakom mig och går istället upp för att försöka finna mer text att dekryptera. Något som ska visa sig  gå ganska dåligt då det alltid kommer upp ett annat språk så fort jag är dösäker över vilket land jag landat i. Skyltarna var på tyska, man betalade i CHF eller i vissa fall Euro, de pratade Franska i högtalarna och alla verkade kommunicera på olika språk med varandra. Herregud, jag blir förvirrad för mindre. Tillslut så var jag bara tvungen att stanna, det kändes som om tågstationen liksom börjat snurra runt mig. Väggarna kom närmare. Vart i helvete var jag? Hur kan man inte veta vilket land man är i? Och att fråga någon, ’Åh, ursäkta, men vilket LAND befinner jag mig i?’ kändes inte heller så lockande. Att vara blond och blåögd räcker, jag behövde ju inte spä på stereotypen. Tillslut så ger jag dock upp och lovar mig själv att fiska upp kartan så fort jag kommer mig på tåg nummer två, och det visar sig att min cykeltur inte varit helt obefogad. Basel ligger nämligen precis på gränsen mellan Schweiz , Tyskland och Frankrike, vilket ju förklarar en hel del. Min förvirring hade mer med förvirrande omständigheter att göra, än faktisk okunskap. (Och den som kommer och säger att det är allmänbildning får sig en fet snyting. DET är bannemig inte allmänbildning. Jag är fan smart. Så det så.)

·         24 timmars tågresa tar verkligen ut sin rätt, det fick jag och några stackars biljettförsäljare erfara. Ända sedan jag försökte lämna Prag så har jag haft problem med tågreservationerna, det har alltid varit något som gjort att jag inte kunnat reservera sätet jag redan betalat biljetten för, och de långa timmarna som spenderandes utan överdrivet mycket mat eller vatten (Man blir inte så hungrig av att bara sitter ner) tog tillslut ut sin rätt. Efter avslag i Geneve rådde mig den tillmötesgående kvinnan att försöka igen i Lyon där jag skulle mellanlanda, men tröttheten var redan ett såpass stort faktum när jag väl kom dit att tårarna började titta fram när den franska biljettförsäljaren sa att min rutt inte var möjlig. Jag skulle behöva betala fullpris för reservationen, och då var det något i mig som sprack. Plötslig fick jag en väldig lust att sätta mig ner på rumpan och slå med händerna i golvet medan jag skrek ut ’JAG VIL HA MIN MAAAAMMMAAAA’. Det gjorde jag dock inte, som den civiliserade kvinnan jag är, och även om jag försäkrade henne om att det inte var hennes fel (vilket det inte var, såklart!) så var det fortfarande något i mig som bara ville att Mamma Inger skulle komma dit och skälla ut hela bunten. På svenska, med Uddevalla dialekt, helst. Allting känns liksom lite bättre då. Ja, så länge inte du är i skottlinjen, vill säga.

·         Lyon till Avignon bjöd på det mest fantastiska landskapet, och det fick allting att kännas på något sätt förlåtet. Varför låta sig distraheras av stress och oro, bry sig om de där petitesserna när det finns så mycket vackert där ute liksom?  YOLO på den. Cha hämtade upp mig på tågstationen, och precis som det alltid gör när man möter någon man bara träffat på en annan plats, så känns det både overkligt men samtidigt så otroligt självklart att träffas hemma hos någon i dess naturliga miljö. Jag var i Frankrike, hos Cha! Vem hade trott det för två år sedan liksom? Kul!

·         13 timmar senare så vaknade jag upp horisontalt i Cha’s säng, med absolut hela dubbeltäcket invirat runt kroppen. Ger du mig lillfingret så kommer jag att ta hela handen, så är det bara. Cha hade redan gått till jobbet vilket lämnade mig med värdefull och sällsynt ensamtid, bara känslan av att inte behöva låsa toalettdörren är fantastiskt befriande. Tänk vad man kan komma av värdesätta annorlunda saker när man reser..

·         Cha var ledig under helgen vilket ledde till att vi bilade runt till diverse platser i södra Frankrike, och för att sammanfatta det hela i ett ord: MINDBLOWING! Jag har ju inte riktigt varit en sådan person som uppskattat landskap förut, jag menar, en strand är en strand. En klippa kommer, hur många bilder du än tar på den, fortfarande vara en klippa när du är klar. Ja, när jag var liten så sov jag ju till och med över Golden Gate bron. Två gånger. Det är ju faktiskt bara en bro. Denna gången så var det dock annorlunda. Kanske var det avsaknaden av natur och dåligt väder i öst som lämnade mig suktandes efter något grönt och färggrant, kanske har jag bara utvecklats. Vem vet. Hur som helst så uppskattade jag dock vartenda berg vi såg, grundade över hur den formats över tusentals år och insåg hur mäktig naturen verkligen är. Inte på ett sådan sett att jag skulle fylla mitt SD-kort dock, där är jag inte riktigt än. Den får ni nog ge mig några år för..

·         Igår morse var det strålande väder (Tredje dagen i klänning, brännan börjar komma så passa er där hemma!) och jag, dum som jag är, säger; It doesn’t matter what happends, the car could break down but it doesn’t matter because the sun is out! Sex timmar senare har vi punka. Cha fick gå några hundra meter till närmaste hus, vi kunde inte ens få ut hjulet som satt under bilen, och be om assistans. Efter ett bra tag rullade vi dock igen och tackade innerligt mannen som avbrutit sina sysslor för att hjälpa två kvinnor i nöd. Även jag fick lite svart motor-grejs på handen så jag kände mig extremt delaktig i det hela. Man kan ju nästan säga att jag fixade biffen. Typ. Inte. Aja, solen sken ju i alla fall, så vad kan egentligen gå fel. (PEPPAR PEPPAR!)

Imorgon bär det av till La Rochelle. Allting börjar bli bokat och klart vilket är väldigt skönt, har egentligen bara ett hostell kvar att boka men jag väntar fortfarande på svar. Hur som helst så kommer jag korsa den Svenska gränsen den 11 Maj igen, och förhoppningsvis så stannar jag ett tag denna gången. Ah,well.. Only time will tell.

   

Thai-knådad.

Såhär innan jag ska förbanna min kropp med 24 timmar på fyra olika tåg så tänkte jag att det kanske var en bra idé att vårda den lite granna. Speciellt då min rygg liksom knäpper och knäcker lite som den vill nuförtiden, jag antar att alla tunga ryggsäckslyft och obekväma sängar verkligen tar ut sin rätt tillslut. Lösningen blev en timme liggandes på en madrass med en liten thaikvinna hoppades runt min kropp, som vid det laget var inrullad i filtar. Förresten, tycker ni inte att det är en väldigt speciell situation när en främmande människa helt plötsligt ska iaktta dig medan du tar av dig alla paltorna, sånär ner till underkläderna, för att sedan se dig hänga upp dem prydligt på krokarna som erbjuds? Seden här, likaså i Budapest, är nämligen inte att massösen går ut ur rummet när själva avklädnads processen pågår. Herregud, de vänder sig inte ens, och jag vet inte om det är jag som blivit plötsligt prydlig men när kvinnan som knådade mig på spaet liksom råkade dröja den där millisekunden för länge på mina bröst så ville jag bara ta mina kläder och gå. Som den svenne-slav, under såväl jantelagen som diverse andra bokstavskombinationer, jag är så stannade jag dock kvar och lät mig masseras. Tough Life.


Jag är inte helt säker på om jag fått en riktigt Thaimassage förut. Vi besökte ju trotts allt Thailand innan den svenska invandringen påbörjades och skapade en blaskig turist-blandning mellan Thaimassage och svenskars låga smärtgräns, men man kan ju aldrig vara säker. Jag var ju trotts allt bara i sexårsåldern, och jag är högst osäker på om de verkligen skulle ge en liten flicka the real deal vid den ringa livslängden. Hur som än helst så var det jag fick erfara idag något av det bästa jag någonsin upplevt i massageväg, och jag vill gärna tro att det var den äkta varan även om jag befinner mig in Prag. Hon som masserade var ju Thailändsk. Det måste ju ändå räknas. Jag har ju dock ingenting att jämföra med som sagt, men om en Thaimassage innebär att hon armbågar dig, slår dig (snäll-slår, inte misshandla-slår), drar och böjar dig i högst onaturliga positioner och knäcker din rygg med hjälp av sina knän så har jag nu blivit invigd i den thailändska massagekulturen. I vilket fall som helst, riktig eller turistmild, så var det bra - jag kan andas riktigt igen, och det är alltid något jag föredragit att kunna göra ordentligt.


Nu är jag otroligt trött, jag antar att det är mina kotor som håller på att anpassa sig till att vara tillbaka på rätt plats, och det är rätt lägligt då jag hoppas kunna däcka så fort jag kommer på tåget. Vi ses med andra ord på andra sidan.

Överhettning.

Om en hjärna kan explodera av datum-överhettning, så tror jag min håller på att göra det. Antingen det, eller så poppar mina ögon ut snart.

En sexton timmar powernap.

De senaste dagarna, veckan kanske till och med kan inkluderas, har inte varit så bra. Allting har liksom tett sig ganska meningslöst, och att sätta sig på ännu ett tåg och se ännu ett land tedde sig inte speciellt lockande. Ändå så kände jag någonstans pressen av att fortsätta röra på mig, ungefär som om någon stod med en pistol riktad mot min tinning. För det är ju logiskt. Någon är redo att riskera fängelse för kallblodigt mord endast för att se mig dra vidare till nästa destination. Bra tänkt där, Elin. Verkligen bra tänkt. Nej, är det någon som har lagt den pressen där så finns det bara några givna att beskylla; Mamma, pappa och alla ni andra som antingen har gett mig DNA, uppfostran eller umgänge. Allt är ert fel. Typ..

Nä, hade det inte varit en härlig värld om man kunnat beskylla alla andra för sina tillkortakommanden, när det egentligen bara finns en enda person som är redo att piska en fram och tillbaka till jordens kant. Allt för nöjet i att se den andra misslyckas och halka efter. Förvånande nog så finns det ju också bara en skyldig, och jag tror inte ens att jag behöver en trumvirvel för att förklara att den person är en själv. Väldigt typiskt,  för jag hade hoppats på att kunna lägga över skulden på alla andra. (Och ja mamma, du kan ta ner hjärtat ifrån halsgropen nu. Det ovanstående var ett skämt..)


Hur som än helst. Jag hade en deppig konversation med en väninna som för närvarandet är alldeles för långt bort, och hon förklarade att jag faktiskt inte KAN sitta inne och deppa nu. Det har jag gott om tid att göra när jag kommer hem igen om några veckor. För jag kommer ju faktiskt hem snart, även om jag i depp-dimman tyckte att allting kändes som ett livslångt fängelsestraff. Tur var väl då att universum också hade fått nog av min läpp, som vid den punkten verkade hänga ner till knäna, och skickade några tyskar min väg. Vi började dricka, blev bästa vänner och drog ut till några klubbar resterande delen av kvällen. Ett helt okej slut på en ganska trist dag, men eftersom gårdagen även den envisades med att trilskas på ett likande sett så gjorde jag det enda som jag någonsin funnit effektiv. Jag sov. I 16 timmar. Allt jämnt tills jag helt enkelt inte orkade med mig själv och den sängburna personen jag blivit, tog på mig träningskläderna och gav mig ut på en springtur. Effektivare kur får man leta efter.


Idag är min sista heldag i Prag, och jag hyllar än en gång den svenska fikakulturen med min närvaro innan det är dags för en 24 timmar långt tågtur till Avignon i Frankrike där en väninna från Australien bor. Ska bli skönt att se ett bekant ansikte och inte behöva inleda varje konversation med hur man uttalar E:et i mitt namn. Förstår inte hur folk inte kan höra skillnaden mellan ett 'E' och ett 'J', men det är ju som bekant en helt annan historia.

Hade.

Kvoten är uppfylld

Flickan på vift uttrycket myntades av en gammal bekant som jag för ett bra tag sedan hade ett kort Facebook samtal med, och då jag inte riktigt såg mig själv som flänga och fara typen så hade jag väldigt svårt att ta till mig smeknamnet. När min före detta chef bara några månader senare uttryckte att jag är en rastlössjäl, och jag förbryllad frågar mina kollegor som alla instämmer, så inser jag dock att det kanske fanns någonting i mig som var mer uppenbart för andra än för mig själv. Ja, kanske var jag en flicka på vift, trotts allt.

Ju mer jag tänkte på det hela, desto mer förstod jag innebörden. För till en början så såg jag bara mitt resande, det smått bohemiska boendeförhållandena och distansen till alla som älskat och fortfarande älskar mig som något helt normalt. Alla bor väl i Australien, flyttar till Norge, drar ut på en resa till, och sedan ännu en. Jag menar, det finns ju till och med Facebook-grupper som bevisar hur det är fullt av svenskar utspridda längs hela globen. Skillnaden är väl bara den att även om resandet håller på att normaliseras i västvärlden så kanske inte drivet, orsaken som gör att man ständigt måste förflytta sig, är desamma för alla. Ja, kanske är behovet att resa en fullkomligt vanlig och sund drift, men inte drivet som får en att ständigt fortsätta.


När jag berättade för folk om min resa så blev de antingen gröna av avund eller gratulerade mig till ett härligt liv. Ja, det var reaktionen från det vanliga folket; de som reser någon gång om året, gillar att se nya platser och upptäcka nya saker, men när allting kommer till kritan så tycker de om att se sportnytt kl 22.00 varje kväll. Den andra reaktionen, den från de likasinnade resenärerna jag lärt känna under dessa åren, gick i stil med att jag måste vara jätte exalterad och längta efter att bara packa väskan och dra iväg igen. Det som ingen visste var dock att jag varken kände mig välsignad eller exalterad, upprymd eller tacksam för det härliga liv jag egentligen har och lever. Jag var bara trött. Så otroligt trött, men det är väldigt svårt att uttrycka det när det känns som om en hel värld ser upp till en för vad du sett och gjort. Det dom inte vet, men som jag ibland försöker förklara för vissa, är att jag längtar minst lika mycket efter det livet som de anser tryggt och bekvämt, men som jag bara upplevt skrämmande. För vem är jag utan att hela tiden vara på språng, utan att hela tiden ha en längtan efter att upptäcka en ny värld. Vem är jag egentligen utan att vara flickan på vift?


Det jag känner nu är att jag någonstans längs vägen har fyllt upp min kvot av vackra slott,  pittoreska vägar och överväldigande människor. Det i sin tur gör också att jag känner mig smått bortskämd som reser runt i Europa och inte kan ta in hela den här upplevelsen på ett värdigt sätt när någon annan skulle dödat för att vara i mina skor, men vad ska man göra? Det är såhär jag känner och någonstans mitt upp i alltihopa så tänker jag att det kanske är någonting positivt. Kanske tycker jag inte att det bekväma Svensson-livet ter sig lika skrämmande längre, kanske har mitt rese-alter ego blivit övergött och dör nu en långsam död orsakad av fetma. Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig klar, klar för något som inte involverar förändring var tredje månad eller resväskor som ska packas stup i kvarten. Exakt vad det innebär, det vet jag dock inte än men jag tänker att det löser sig läng vägen. Det brukar det göra.

.. To be continued.

Fikagenen.

Det sägs ju att vi svenskar myntade ordet 'Fika', och nu förstår jag verkligen varför. När jag anlände till Prag igår så hade jag absolut ingen som helst lust att ta mig runt på ännu ett par gator, allt för att bocka av de turistiska måste-boxarna. Allt jag ville var att sitta ner, läsa min bok och dricka en, två eller kanske till och med tre koppar kaffe. Fika. Allt jag ville var att fika, och det var precis vad jag gjorde med solen lysandes på nästippen (ännu ett svenskt fenomen, jaga solen) och det är precis vad jag tänker hänge mig åt resterande del av dagen. Hell, jag kanske till och med hänger hela min Pragvistelse till den svenska fikakulturen. Bara för att jag kan, vill och känner för att hylla det bästa kulturarvet vi någonsin uppfunnit. (Och för att jag inte orkar leka turist längre..) Låter som en plan. En jävligt bra plan.


Förresten, en liten iakttagelse; Det är ju påsk i dagarna så det är faktiskt en hel del svenskar här. Fel, förlåt. Det är en hel del stockholmare här, och de verkar alla tro att de befinner sig på Sture P där någon ska komma med champisen bara de gnäller och plutar lite med läpparna. Ledsen pojkar, detta är Tjeckien där man dricker öl från en stövel om man behöver ett kärl. Så gör oss alla en tjänst och spara idominsalvan tills ni kommer hem, ni skämmer inte bara ut er själva utan även Sverige som nation. Tack för visad hänsyn,

Med vänliga hälsningar, en Göteborgare som tjuvlyssnar.

WE WANT TO DANCE!

Min första dag i Budapest var som tidigare inlägg nämnt inte så värst bra och en hel del av det var väl en direkt bieffekt av pubvandringen dagen innan, inte ens jag kan förneka det, men jag tror inte heller att förskjuten PMS gjorde saken desto bättre. Saken är ju bara den att 1) Min PMS som sagt är förskjuten, den kommer aldrig i samband med den naturliga orsaken, och 2) Man vet aldrig att det är PMS förens man genomgått de hormonella dagarnas upp och end gångar då man i ena sekunden kan gråta över en tiggares öde på gatan och i den andra bli överväldigad av tacksamhet för vart man befinner sig för stunden, allt för att sluta i fosterställning under täcket. Man tror bara att Prozac är nästa hållplats. Prozac och en vit tvångströja med bakbundna händer. Så, killar. Ha tålamod, det går över och det är faktiskt inte lika illa för er som det är för oss, även om ni tycks tro det.

 

Med det sagt så kan jag väl säga att gårdagen också var lite sisådär, och ni förstår att det varken är mig eller Budapest det är fel på. Det var helt enkelt inte rätt tajming. Hur som än helst så hade jag bokat in mig på Széchenyi Thermal Bath and Spa, tydligen en av de mer kända spaställena som ska finnas här, där jag skulle få en 30 minuters massage, gå från pool till pool, basta och gymma då de blivit sagt att det skulle finnas ett fitness rum där. Helt enkelt en ganska bra dag, om inte PMS-molnet Elin fortfarande varit aktivt vill säga. Tyvärr så var det precis vad det var och allting filtrerades liksom genom ett grått, disigt filter som jag inte tycktes kunna ta mig ur. Bring the Prozac! Gymmet, som jag verkligen hade sett fram emot och kanske hade lite väl höga förväntningar om, visade sig dock vara ett dammigt rum med ungefär 8 maskiner, daterade Pre-Arnold, och ungefär hälften så många men minst lika dammiga män. En var i full sjå med att försöka få axeln ur led på axelpressen, en annan bar solglasögon och pratade i telefon medan hade vickade benen lite fram och tillbaka på något som jag tror var en benpress, medan den tredje hade fullt upp med att träna på sina Body Building poser i spegeln och kolla in min rumpa på ett sett man bara kan anta han tyckte var diskret. Det var det inte. Frivikter hade de ändå några av och jämför man med sällskapet i rummet så rev jag nog av ett av de bättre passen den uttråkade receptionisten hade sett i sina dar, och ja.. Jag får egoboosts för mindre.  I vilket fall som helst så var det skönt att lyfta lite igen även om humöret inte var på topp och omständigheterna inte var de bästa. Ja, det är alltid ett bra sätt att få ut frustration på, och det ska gudarna veta att det fanns gott om.

 

När jag var klar med fitness rummet från första Olympiaden så gick jag runt på det enorma området och försökte med hjälp av en karta att finna massagestället. Snacka om mitt lågpunktsmärke som turist. Det blev väl inte heller bättre av att jag inte fann den förbannade lokalen bland alla pooler och omklädningsrum, och tillslut så fick jag (Tvingade kanske är en mer korrekt term) en kille att gå med mig hela vägen till väntsoffan. Han såg nog min frustration och insåg att det var bäst att lyda den hormonstinna damen framför honom. Annars. Knådad och klar så började jag dock gå runt till de olika poolerna och jag kunde se hur vattnet i alla bassängerna jag steg ner i förvandlades till Tyrrenska havet då Costa Concordia gick omkull och började släppa ut olja. Ett vandrande båtläckage, en mer exakt beskrivning för hur jag kände mig då får ni leta efter. I vilket fall som helst så gjorde jag det en sann turist är nödd att göra, och sedan så var jag väldigt nöjd med att upplevelsen kunde tickas av så jag kunde gå tillbaka till Modern Family och mina vita tvångströja.

 

Humöret för att gå ut var inte riktigt det jag kunde anklagas för när min nya Engelska väninna frågar huruvida jag kände för att ta ett glas senare på kvällen. Visst, ett glas. Britter dricker inte bara ett glas, och det vet hon lika bra som jag. Jag låter mig dock övertygas och i väntan på att bussen skulle komma så bestämmer vi oss för att köpa var sin färd-öl, problemet var bara att precis när vi skulle betala så ser vi bussen. Vi slänger därför ifrån oss burkarna, rusar ut och jag lyckas med nöd och näppe att komma på.  När jag vänder mig om så ser jag dock att min väninna inte riktigt är lika lyckosam och jag sträcker ut mina armar i ett försök att få med henne. Lång historia kort, halva jag fastnar i bussdörren som om och om igen försöker stänga sig medan alla runt omkring gapskrattar. Busschauffören låter dörrarna gå upp efter ett litet tag, men vid det laget så hade jag redan lyckats få mig en liten fanclub på gatan som stod och applåderade, alternativt gav tummen upp.  Vi kunde ju faktiskt tagit nästa buss, var något som slog oss lite senare..

 

Vi kommer fram till baren, tar en öl och låter ljuset leda oss till nästa plats. Efter ett litet tag så blir Mandy dock sugen på att dansa och jag går in på en kebabshop för att fråga efter ett bra ställe. Vi får direktioner och försöker att följa dem så gott det går. När vi inte finner det utlovade dansgolvet så går vi därför in till en annan butik, frågar samma sak och får helt andra vägbeskrivningar. Än en gång så försöker vi följa hänvisningarna och när Mandy ser ett litet glasbås i lila neonfärg i mitten av gatan så lovar hon mig att det där är stället. Jag låter mig dock inte övertygas och vi satsar en öl på vem som har rätt, går ned för trappan om knackar på en svarta dörren. En äldre man sticker ut huvudet och frågar på bruten engelska vad det är vi vill och Mandy svarar ’WE WANT TO DANCE!’ Lite flustrad och smått förvånad svarar han dock ’This is a stripclub..’ Vi blir tysta ett ögonblick och tillslut så får jag fram ’Eh, we don’t want to dance. Bye!’ Hon är skyldigt mig en öl, minst sagt.


Vi hamnar, efter många om och men, på en mainstream klubb där de spelade dunka-dunka av USA-klass. Ingen av oss bryr sig vid det laget för vi vill bara röra på höfterna och skaka lite rumpa, allt för att bli varma efter den otroligt vindiga promenaden. Vi finner ett litet hörn och börjar hitta vår rytm tillsammans med musiken när vi helt plötslig lägger märke till allt sånt vi själva försökt förtränga från de tidiga klubb-dagarna. Där är killarna som tar tag i tjejernas höfter och håller fast, allt i hopp om att hon ska gå hem med honom, tjejerna som åmar sig mot varandra, droppar ner på golvet och försöker att få det se så naturligt ut som möjligt och till sist folket som stod på andra sidan av avgränsningen och skulle föreställa VIP men var så uttråkade att de allt som oftast satt på telefonen, om inte en tjej vågade ta tag i staketet och göra en liten privat dans för dem vill säga. Alltid i tron om att det den andra har är så mycket bättre och att man måste ha det för annars är man en misslyckad människa som inte fått score’at den kvällen. Den sanna versionen av Walk-Of-Shame, helt enkelt. Vi observerade spektaklet en liten stund och återgick sedan till vår egna lilla sfär där Mandy skällde ut varenda människa som kom inom en radie från hennes drink, och dansade utan att behöva bry oss om vad VIP-folket trodde, tyckte eller sa. En liten glimt av totalt frihet tror jag nog det kan kallas. Ja, det är precis vad jag tänker kalla det.

 

Tack gode Gud att man växer upp någon gång i livet, även om PMS:en är beständig.

Elin, eat a snickers!

Idag är inte en bra dag. Låt oss ta det ifrån början.


Igår så anlände jag, efter att en väckarklocka gått av vid 5 snåret och en tågresa på cirkus 10 timmar, till Budapest. Lite irriterad och smått grön i ansiktet så finner jag ändå min väg till hostellet och jag blir glatt överraskad när jag hör hur folk kan konversera smärtfritt på engelska. En tjej, med den tjockaste engelska dialekten, och en kille som tror att jag kommer ifrån hans hemland USA blir snabbt de två som än en gång drar in mig i hostellife-känslan. Vi äter alla en god Ungersk middag tillsammans efter att ha intagit den traditionella Palinkak'n, en shot av Ungers vodka som blivit hembränd av hostellägaren själv, och jag låter mig övertygas om att följa med på kvällens Pubcrawl. Jag kände ändå att jag behövde klä upp mig, sätta på lite smink och fixa håret för omväxlingens skull. Min backpacker tröja må vara skön och fantastisk, men sexig är inget den kan skryta med att vara, och om man nu ändå ska känna sig lite snygg för en kväll så kan man väl lika gärna inta alkohol med människor som var främlingar två timmar tidigare och gå från pub till pub som ett gäng pingviner på pilgrimsvandring. Sagt och gjort, sminket åkte på, kläderna yrde runt min väska och hatten blev avdammad. Några timmar gick, likaså några gratis shots, och jag insåg vilket ölsnobb jag blivit under mina fyra veckor på tur då tyckte att den vanliga lagern jag köpte i baren var så äcklig och vattnig att jag började dricka den med sugrör. Kommer inte bli enkelt att komma tillbaka till Sverige efter en tid Prag! Hur som än helst, vi var ute ett tag, drack en hel del och jag hade absolut ingen aning om vart vi var när någon tillslut beslutar att det var dags att bege sig hem. Vi kom tillbaka, Elin däckade och sov sedan sött, så sött..


..Klockan gick av vid 9. Törsten, den törsten man bara får av en kväll på stan, infann sig som på kommando och jag tvingar mig själv att gå upp och möta dagen. Måste. Se. Budapest. Blev ett stående mantra som jag upprepade för mig själv medan jag satt och stirrade på en fläck någonstans, försökte få ihop mina saker eller komma ihåg vart jag lagt mina pengar. Det tog ett tag,  kanske till och med ett bra tag för att vara ärlig, för mig att komma ut och inse att kjol och hatt inte var det mest optimala valet då vädret växlade mellan vind-blåsigt-stormigt om vartannat. Någon måste ha dödat en hel del flugor, om det nu är det djuret man dödar för att få orkanbyar dagen efter, för det var inte nådigt hur det blåste. Hatten fick bli nerknödd i väskan och ja, kjolen kunde jag inte göra mycket åt så jag och Ungern fick helt enkelt acceptera att min rumpa visades på display varje gång vinden fångade tyget. Det hade inte ens gått en kvart av mina omfattande stadsvandring och jag var redan utled, allt jag ville var att krypa ner under täcket och inte återse livet på ett tag. Min kamera valde vid det tillfället att inte samarbeta för alla mina bilder blev bara till en vit massa ingenting, kartan var på ett ständigt rymningsförsök och ingenting riktigt klickade. Vansinnigt kissnödig var jag också. Ändå så gick jag runt, runt, runt. Såg alla slotten, gick längs Donau, besökte den stora matmatmarknaden, men ingenting fastnade. Måste. Se. Budapest. Mitt huvud var någon helt annan stans och tillslut så gav jag även upp med att försöka föra tillbaka mitt medvetande till presens. Helt slut, och på min sista gnutta humör, så bestämmer jag mig ändå för att finna matstället jag blivit rekommenderad för att äta den efterlängtade pörkölten jag hört så mycket om. Och jag gick, och gick, och började räkna ner tvärgator tills jag var nära på att börja gråta av trötthet, hunger och bakfylla. Väl framme så finner jag dock inte någon traditionell Ungersk restaurang som utlovat, och då kunde jag nästan känna hur underläppen började darra. Hade det inte varit för den snälla ungerska damen som rekommenderade två andra ställen så hade jag nog bara köpt mig en hamburgare och skitit i allting. Tur var väl dock att jag tillslut fann ett ställe som serverade inte bara pörkölt, utan även en enorm buffé som jag sa; Ja, tack. Vart betalar jag, till. Och ja, resten är historia.

Nu ska jag lägga mig under täcket och dö lite granna.

Polsk Kyss och en toalett-babushka.

Word has it! Krakow var verkligen vad folk sa att det var, helt fantastiskt vackert. Överallt jag vände huvudet så såg jag den ena fina byggnaden efter den andra, och allt jag kunde önskat mig utöver dessa fantastiska vyerna var en Linnéa som kunde berätta vad alla Katedraler, kyrkor och hus faktiskt var för något. Nu fick jag mest gissa mig fram, och jag tror inte att jag var speciellt nära. Aja, fint var det i alla fall.

 

Dagen började väldigt bra, jag var i tid, tåget var i tid. Alltid en bra början. Det som däremot inte gick så värst bra var mitt toalettbesök på Krakows tågstation. Jag är nämligen av det tycket att vissa livsviktiga saker, såsom tillexempel kranvatten och toalettbesök, ska vara gratis och därför såg jag min chans att undgå det finurliga betalsystemet då det inte var en själ inne på toaletten och spärren bara var att gå under, alternativt hoppa över om man tillhör den långa skaran. Det jag dock inte såg förens jag väldigt osmidigt smitit under var TV-skärmen som satt högt uppe i taket och avspeglade min misslyckade gymnastikutövning just som jag gör den. Ajdå, busted. Lite orolig börjar jag fantisera ihop polisscenarion där de tar in mig, sätter mig under förhörslampan och håller mig där i timmar för att inte ha betalt de 5 kronorna jag var skyldig toalettimperiet för mitt kisseri. Efter ett tag så avvisar jag dock tankarna som fjanterier, inte skulle de göra så med en liten flicka som jag. Kanske kunde jag till och med köra på min fejk-dåliga engelska som jag övat på inför den dagen de tar mig på Metron, om det skulle gå så illa, vill säga. Grejen var bara den att när jag kom ut så stod jag inte öga mot öga med en här av polska poliser, utan någonting mycket, mycket värre. Utanför min toalettdörr så står nämligen den polska städdamen, som troligen härskar över just den toaletten jag besökte, och tappar lite lätt med högerfoten i golvet medan hon följer mig med kisande ögon. När jag försöker se ut som om inget har hänt och börjar gå förbi henne så startar hon dock att skälla ut mig på polska, och jag försöker skamset säga ’English, English’ som om jag inte alls förstod vad det var hon var ute efter. När hon anser sig färdig så säger hon ’Two Fifty’ och jag gör mitt bästa för att få det att se ut som om en liten kyckling precis kläckts i min hjärna, varpå jag utbrister ’AH!’ rotar fram 3 Zl och säger åt henne att behålla de resterande 50 centen. Det vill hon dock inte veta av, för hon grymtar bara och ger tillbaka min växel. Skamset, skamset beger jag mig långt, långt bort ifrån Krakows tågstationstoalett och ber en stilla bön om att aldrig någonsin behöva möta den damen igen, varpå jag lovar att alltid betala och göra rätt för mig, även om det bara gäller 5 kronor. Lessoned learned.  

 

Jag ska väl tillägga att jag mycket väl förstår damens reaktion. När folk la benen på ryggen och sprang ifrån notan på restaurangen, och de togs från dricksen, så lovade man alltid sig själv att det aldrig, aldrig skulle ske igen vilket också ledde till att man många gånger sprang efter folk i korridorerna. Ja, någon gång gick vi även till Nokas, som trotts komradio och heltäckande övervakningssystem inte lyckades finna personen, även om centret vid tillfället var närpå folktomt. Vet inte om det säger mer om Nokas ringa kapacitet eller personens talang för förklädnader, men vi lämnar det där. Min poäng är väl mer att även om det inte gällde mer än 5 kronor så sprang jag, precis som människorna kutade från notan när man inte såg, och hennes levebröd kanske till och med hänger på den lilla inkomsten hon får in på folks toalettbesök, så vem är jag att neka henne det? Det jag tar med mig ifrån detta är därför att jag ska betala för mig, som den hederliga människan jag vill vara, och att jag aldrig någonsin ska reta upp en polskkvinna igen. Tror jag fått lite men för livet, för numera rycker jag till varje gång jag ser än äldre, sur, babushka-liknande dam på gatan. Gud hjälpe mig.

Dagen i Krakow var ju som ni redan vet väldigt bra, men bättre skulle den bara bli. Efter en 3 timmar lång promenad runt de viktigaste delarna av Krakow, en polsk söndagsmiddag som jag tyckte mer liknade tysk husmanskost, marknader, gatuframträdanden och lite kaffe så var jag helt slut. Glad över min dag, och tacksam för att jag tog mig upp så tidigt som jag gjorde och faktiskt åkte iväg, så satte jag mig på tåget tillbaka till Warszawa. Först så trodde jag mig få hela kuppen själv, och det var också nära på men precis innan avgång så kommer en polsk kille och knör sig in på platsen framför mig. Typiskt, tänker jag. Vi förblir tysta tills konduktören kommer för att kolla våra biljetter, och förvånande nog så kollar han bara på mig, tillbaka på mitt tågpass och säger ’Jaså, du är från Sverige. Då måste du prata svenska..’ Jag svarar ’Ja, självkart!’ varpå vi börjar konversera. På svenska. I Polen. Upplyft över det korta samtalet så önskar han mig en trevlig resa och går vidare till nästa kupé, och då verkar den polska killen insett att jag faktiskt kan prata för han börjar sakta att fråga saker på skakig engelska. 30 minuter blir till en timme, och en timme blir till två. Konversationen går inte helt smärtfritt fram då även han har fått intuttat i sig att polacker inte kan snacka på andra språk än sitt eget, men då Google translate gjort sitt jobb så kommer vi in på Svenskar och nämndas alkoholvanor. Jag berättar om min före detta kollegas bröllop, som är polsk, och min bästaväns lager med hembränt Slivovica varpå han lyser upp och säger ’I have got Slivovica in my bag! Do you want some?’ Och det barn, är historien om hur Elin blev full tillsammans med en Polsk snickare på ett tåg.

När vi skulle säga hejdå så frågar jag honom hur man säger det i Polen, och förklarar att man i Sverige ger varandra en kram. Han säger att det gör man även i Polen, men man kysser också varandra tre gånger på kinden eller en gång på munnen. Smått stursk av alkoholen så säger jag ’Vi tar’e på munnen!’ (Palla kyssa tre gånger, liksom..) Det jag inte förväntade mig var dock att medan jag körde på en enkel puss så var han mer inne på kyssvarianten. Lite pinsam situation, tur var väl då att jag hoppade av Metron fort som attan. Efter att han fått komma efter mig med min tröja, vill säga..

Aja, det blir något att berätta för barnbarnen. Hur mormor blir utskälld av en polskbabushka, full på ett tåg och kysst av en polack. Värre kan det vara..

Lite ödmjukhet på den, tack!

Och där bekräftade jag precis min teori om att Polackerna är rädda för att prata engelska med risken för att göra bort sig. Bor ju som sagt i samma rum som tre polska killar, och en av dem har ändå stakat fram några meningar på engelska sedan jag anlände igår. Så ikväll prövade jag min lycka för att se huruvida det gick och få ur en konversation ur honom, och nog gick det alltid. På långsam och eftertänksam engelska fick han fram finfina meningar som var mycket mer förståeliga än många av dem jag mötte i AU, och gång på gång ursäktar han sig för sitt dåliga andra språk. Synd, att de har den mentaliteten. Undrar bara vem det är som har tuttat i dem sådant strunt, eftersom detta snarare ter sig mer som en kollektiv bestraffning än en mans påhitt..

Vi började i alla fall att prata och jag förklarar för honom att jag bodde och reste ett år runt i AU, och vid den punkten så vet jag inte om ögonen hans ska poppa ut eller hakan falla till golvet. Exalterad förklarar han att hans stora, stora dröm är att någon gång få besöka AU. Att få se Uluru, som han sett så många bilder på och läst så mycket om, och det är så genuint att man kan nästan ta på hans längtan. Vi började prata om möjligheten, att jag inte alls åkte dit med så mycket pengar men hade bra engelska och därför kunde skaffa mig jobb på plats, och konversationen kommer in på lediga dagar, lön, och skillnaderna mellan Polen och Sverige. Han förklarar bakgrunden till Polackernas beteende, varför de jobbar som de gör, och jag inser hur otroligt lyckosamma vi är som bor i ett sånt välfärdsland som Sverige faktiskt är. Och hur mycket vi tar det gör givet. Hur enkelt det är att sluta gymnasiet, packa en väska och dra till andra sidan av jordklotet. Allt utan en enda tanke på hur svårt det egentligen borde vara. Hur långt bort den drömmen egentligen kunde varit placerad. Hur långt bort den är för väldigt många. Ja, han fick mig verkligen att inse hur otroligt bra vi har det, och hur otroligt dåligt vi alla framställer det. Tycker oss ha det, jämfört med någon annan, någon annanstans..

Angielski? Wszelkie?

Sitter nu på ett café i självaste huvudstaden av Polen, nämligen Warszawa, och försöker få mig ett mål mat medan min telefon och platta frenetiskt försöker att koppla upp sig mot wifi:t. Inte så värst lyckat såhär långt. Fortsättning följer..

 

Igår så gick startskotten för tågluffen som hela den här resan egentligen handlar om, och jag begav mig av i gryningen för att hinna borda det första tåget på resan. Okej, klockan var 9 på morgonen, men det är i princip gryning för mig. Nervös var dock bara förnamnet, tänk om anslutningen inte hade lust att komma till perrongen eller om stationen jag skulle komma fram till var så stor att jag hade hittat ut ur en labyrint enklare än finna rätt plattform. Ja, tänk om. Nu var det väl dock tur att alla mina tåg, den här gången i alla fall, var i tid och att jag, med nöd och näppe ska dock tilläggas, fann rätt plattform. Kan väl erkänna att det svåraste var att folk för det mesta inte förstod engelska, och att man därav ibland inte vågade till att fråga om vissa saker. Tur var väl ändå att damen bredvid mig på det sista tåget kunde prata flytande och att hon därför kunde försäkra mig om att det inte var någon fara att ta en taxi till hostellet, då jag hade börjat noja rejält över att bli bortfört till något industriområde, bakbunden och skippad till Lettland på en liten båt helt naken. Ja, jag kanske inte beskrev hela scenen jag själv målat upp för mig själv för den rödhåriga damen, men svaret blev ju ändå det samma; det går fint. Jag var nöjd och fann mig själv en liten taxi som tog mig genom staden, förbi några familjehus och ut till vad jag tyckte liknade ett industriområde. Där, där jävlar stannade han och jag var helt sjukt beredd på att slåss, men som tur var så förstod han nog min oro för han upprepade bara adressen och sa; Det är okej, va? Tillslut så ser jag den neonlysande skylten med hostellnamnet på, andas ut och tackar. (Tur att jag inte gjorde om misstaget ifrån Bali då jag skällde ut en stackars taxichaufför för att ta betalt alldeles för mycket, när det egentligen var jag som hade räknat fel på en hel nolla..)

 

Hostellet jag bor på är bra, väldigt bra faktiskt om man ser till faciliteter och fräschhet. Det som är lite synd är väl att jag är den enda som inte är polsk, och den enda som kan prata engelska. Det visade sig nämligen att mitt nyfunna tillhåll även är ett vanligt tillhåll för unga killar som läser till brandmän och arbetar här i Warszawa, så tji fick jag.  (Och innan ni nu tänker; Åh, nej men brandmän. Så.. kul.. Låt mig stoppa er, dom är inte av den upphetsande sorten. Tyvärr) det som är fint är dock att dom verkligen försöker. Som de killarna jag bor tillsammans med, även om de knappt förstår vad jag säger och jag inser att mina engelska kommer försämras drastiskt då jag pratar i stavelser, så försöker de ändå fråga mig saker, de ger mig små leenden när man går förbi eller pekar när man ser helt förvirrad ut. (Vilket förövrigt är ganska ofta då man behöver kunna polska för att avläsa om det är en toalett eller dusch bakom dörren.) Men det jag inser tack vare detta är dock att vi 1) Är otroligt lyckligt lottade som har engelska så tidigt i skolan som vi har, även om vi tycker det är pekka när läraren ska prata som en nyfödd igen för att komma ner på ens nivå, och 2) Folk inte alls är otrevliga här, de har bara inte samma tack-system som i har hemma i Sverige och de är alldeles för rädda för att säga fel när de ska prata ett annat språk än sitt eget. Så tummen upp till Polackerna, och tack för att ni försöker hjälpa en liten, förvirrad, blond flicka med en alldeles för stor, orange ryggsäck, även om ni inte förstår ett ord av vad jag säger.

 

Ett litet P.S; fick i morse reda på att jag tydligen är i fel stad. Warszawa är uppenbarligen arbetarstaden medan Krakow ska vara the place to be i Polen. Lite synd kanske men som tur är så fungerar ju min tågbiljett även till Krakows tågstation, så det blir en tur dit imorgon och jag funderar på att iklä mig solglasögon, skärmhatt, magficka och ha flera kameror hägnades runt halsen för att kanske kunna gå som en Kines och haka på deras rundtur. Kanske kommer jag till och med ner till en av de där saltgruvorna jag läste om men var för lat för att orka boka upp mig på. Hm, värt ett försök.. Som sagt, fortsättning följer..