Det är långt tills dess.

Min gymnasielärare bytte jobb lite då och då. Hon hade varit barnmorska, journalist och nu var hon svenskalärare i vår bråkiga klass. Hon vad med andra ord stencool. Hon fick allting att verka så enkelt - bara du ville det tillräckligt mycket och tog i lite.

Men nu är det ju det här med verkligheten. Den är ju inte alltid lika enkel, även om du tar i och vill det utav kung och fosterland.

Förra veckan hade vi ett möte på jobbet. Det går inte så bra för koncernen, och nu ska man satsa mer på webben. Försöka komma ikapp konkurrenterna som började för flera år sedan, och inget fel i det. Man kan inte jaga läsare på plattformar där läsarna inte är. Men de ska spara. Spara in på personal. På människor. Kollegor.
De varnade mig att tidningsdöden var nära innan jag började min utbildning,  nu fick jag se den i vitögat. Nu blev det verklighet.

Min svenskalärare fick allting att verka så enkelt. Vill du vara pigg? Ta cykeln till jobbet även om du fyllt 65. Göra dig hörd? Sätt ner foten. Byta jobb? Ta upp skolböckerna och skaffa ett nytt. Och fram tills nu är det så jag har sett på livet. Vill du något så ta tag i det, och så löser det sig. Men hur ska det kunna lösa sig när knuten är en snara runt halsen? Få ett jobb när ingen anställer?

Ibland så tänker jag om jag skulle kunna offra allt för journalistiken. Om jag skulle kunna ligga sömnlös över att jag inte fått just det jobbet, på den redaktionen. Om jag skulle flytta land och rike runt för att ens få ett jobb - eller kanske bara ett vikariat. Skulle jag känna att det var värt att må dåligt över, om det nu inte skulle gå vägen? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Förut så tänkte jag att resa runt och jobba mig fram skulle vara rätt väg att gå. Och kanske stämmer det. Men samtidigt vill jag inte vakna upp och vara medelålders, med inget mer än nålar i en karta på mitt CV. Men som min kära pojkvän sa:

- Det är långt tills dess, älskling.

Tecken på att man börjar bli gammal, eller i alla fall äldre..

1. Sticky Fingers är inte längre Stället med stort S. Första torsdagen i varje månad samlade de oss skrangliga 18-åringar som hungrade efter klubbar med en 18-års gräns, och ledordet var packat. På alla bokstavliga, och möjliga sätt. Nu, på en lördag, var dansgolvet knappt halvfullt.
2. Nu bryr man sig inte längre att ledordet inte är packat på alla möjliga och bokstavliga sätt. Du kan göra dina egna fest, inne i ditt numera mogna huvud.
3. Kläderna du väljer för kvällen är lite annorlunda från dem du valde som debuterande sexbomb. Numera är det inte en tight, alldeles för kort fodralklänning, och alldeles för höga skor som gör så ont att du ser bajsnödig ut efter en timme, utan tröja, jeans och skor du vet kommer kunna bära dig hem när du så skulle vilja. You just don't give a fuck, om man ska prata klarspråk.
4. Förut, när du fixade ditt smink och hår, gick du efter tesen More is more. Du hade med andra ord kunnat ansöka om jobb som fågelskrämma när du ändå höll på.
5. Förut tog det en hel dag att göra sig i ordning. Du skulle ju ändå hinna raka benen, lägga håret rätt, fixa sminket, välja kläder och hinna spruta en hel parfymflaska över dig. Nu hoppar du ut ur duschen, sätter på läppstiftet, trycker hatten över kalufsen och hoppas att håret inte får en allt för synlig hattkant.
6. Du börjar bli påtagligt påverkad efter tre öl, och väljer då ett förståndigt glas vatten. Ni hörde rätt foks, vatten - inte vodka.
7. Trots att du bara drack tre öl är baksmällan värre än när du spelade drickspel med ren jägermeister.
8. Att klubba är inte längre synonym med att spana efter en potentiell pojkvän, (Yeah, right!) eller om pojkvänseskapaderna inte ville sig - någon att fördriva en natt med. Nu har du din hubby som troligen sitter och kollar på fotboll någonstans, och det känns jävligt skönt.
9. Du vill heller inte att killar ska grabba tag om dig, eller åla sig emot dig i ett desperat försök att ta kontakt. Något som förut var smått irriterande, men som man då accepterade som en del av kvällen, är idag något som skulle kunna generera en fet smäll.
10. Du kommer ihåg vad som hände kvällen innan.

Praktikvecka 1: Up and running.

Första praktikveckan är påbörjad och jag ska inte ljuga - det är skönt att vara hemma. Eller ja, nästan hemma. Halmstad kan väl ändå räknas.

Detta är lite jobbigt. Just nu sitter jag och väger varenda ord. Suddar ut, skriver om. Som att någon skulle rätta mina bloggtexter när jag uppnått precis rätt antal tecken. Yeah, right. Då har någon för mycket fritid skulle jag vilja påstå.

I måndags skulle jag i alla fall göra så pass simpla saker som att logga in på min dator. Det gick väl ändå hyfsat. Jag behöver inte ringa supporten i alla fall. Problem uppstod inte förens moment nummer två. Elin skulle logga in på sitt konto i Newspilot som används för massa saker i princip hela tiden. Tror ni Elin kom in på kontot? Ni som känner mig kan väl lägga ihop pusselbitarna - mina tekniska kunskaper och mina tidigare erfarenheter slash fadäser. Det gick med andra ord inte så bra. Efter det blev jag stammis hos supporten. Och då menar jag inte ens en sådan där lite mysigt dricksande stammis, utan snarare den som spiller ut öl och skyller på bordsgrannen.

Nu har jag i alla fall börjat bli lite varm i kläderna, med tre texter i ryggen där den ena känns bättre än den andre. Eller ja, det är ju min känsla. De som hjälper mig kanske inte tycker det, men då får det bli ett senare problem för supporten.

Vi och dem.

Det här med uppdelningar är något vi lärde oss redan vid barnsben, och det blev inpräntat i vår skalle varje gång någon smart jävel skrek ut "killarna mot tjejerna" på gympan. Men uppdelningarna vi har idag är väldigt annorlunda ifrån de vi hade som barn. Idag handlar det mindre om att bita ihop och komma igen efter att killarna vunnit med 20-0 i rugby, och mer om förtryck och utanförskap mot enskilda grupper och individer.

Jag är kristen, vilket gör att jag också umgås en del med människor som är ett fan av Gud. Men med tiden har jag har mer och mer dragit mig ifrån kyrkan. För den kärleken som predikas så flitigt i predikstolen lämnar ganska ofta inte bänken man satt på. I alla fall inte på det Gud-älskar-ALLA-barnen-sättet som tuggas om och om igen.

Jag känner många som pratar mycket om Guds kärlek; om att kyrkan är till för alla och att vi alla är Guds barn. Men som samtidigt kan tycka illa om muslimer, homosexuella och transpersoner. För när de grupperna kommer på tal så åker Gud-älskar-alla-barnen-snacket ut genom fönstret. Tydligen så är inte de människorna, i de specifika grupperna, lika mycket människor som vi andra. I alla fall inte om vissa får bestämma.

Tar man då upp detta kommer argument som; "IS och Al-qaida är muslimer", "Gud säger ingenting om att älska homosexuella i Bibeln." Argument som inte sträcker sig längre än den intelligensnivån som finns på Avpixlat. Hårt, jag vet. Men faktumet är att "vi" kristna inte är bättre än gemeneman, om man nu ska döma ett helt folk för enskilda grupper och individers gärningar. Något som kristna gärna förtränger är korstågen där kyrkan befäste sin makt genom våld. Inte jättetrevligt för ett folk som säger sig vara fromma som lamm. Sen så har vi KKK, Breivik och Hitler som växte upp inom den katolska kyrkan. Att kristendomen är helt oskyldigt är alltså inget som stämmer. Men vad jag vet så är det ingen som förknippar mig med Breivik, bara för att jag råkar vara kristen? Varför ska då muslimer som folk kopplas samman med IS?


Sen så har vi det här med homosexualitet och transgender. Vi är alla Guds barn, står det i Bibeln. I vilket sammanhang omfattar inte ordet "alla", precis alla människor på jorden. Finns det ett undantag i en bilaga någonstans som jag har missat? I så fall skulle jag gärna vilja läsa den, signerad Jesus. Det står också att man inte ska döma någon, utan att det är Pappa-Guds jobb. Så har han gett vissa människor på jorden ett specifikt, undercover, uppdrag i hans ställe? I så fall skulle jag vilja läsa kontraktet på det med.


Du behöver inte konvertera till Islam, om du nu inte känner för det, eller vakna upp som homosexuell, om du nu inte vill det. Men den kärleken som lämnas så duktigt i predikstolen borde följa med dig ut varje gång du möter människor, istället för att skrivas på Facebook eller printas ut på Instagram.

Du behöver inte acceptera någons val för att respektera det.

Lite klokare, lite bättre.

Då har vi kommit in på ett nytt läsår, och jag kan väl med facit i hand säga att min journalistiska utveckling pekar uppåt. Tur det, hade nog varit lite tråkigt annars.

Uppdateringen den senaste tiden har varit allt för skral då min alldeles personliga prestations-sidekick låg på och tyckte att jag skulle uppdatera hela tiden, och helst bättre och bättre inlägg för varje gång. Kanske lite svårt när man bor på ett internat, utanför en liten kommun långt upp i Gud vet var. Det händer liksom inte mycket mer än frukost-journalistsaker-kaffe-lunch-journalistsaker-kaffe-hem-serier om dagarna. Tillslut tar stoffet slut, om man inte ska hålla på att oj:a sig över diverse saker som trasig grammofonskiva på repet vill säga. Och det hade jag inte större lust med.

Nu är jag dock tillbaka efter några veckors ledighet, och jag är tröttare än någonsin. Tokyo med deras irrationella system och Niseko med en meter daglig puder hjälpte inte direkt till att vila upp en. Men kul var det. Speciellt den delen där jag kramade träd. Ni förstår, det är nämligen det man får göra när man fastnat en meter under snön bakom nämnt träd. Krama det, och hoppas att det hjälper till. Trädet hjälpte inte till. Jag vette fan varför. Kanske var det den delen där jag försökte bända av en stor gren för att komma loss som inte uppskattades.


Vi håller just nu på med sportjournalistik, och jag känner verkligen att jag är i mitt absoluta essä. Not. Idag ringde jag en bandyspelare och frågade varför de spelat så dåligt, och jag trodde att jag skulle dö på kuppen. Kanske hörde han till och med hur jag slog mitt huvud upp och ned en centimeter ovanför bordskivan i ren skam. Jag var nära att förgås, så hemsk jag kände mig. Men det gjorde jag inte och texten blev ju klar tillslut, nu ska jag bara komma på ett nyhetsknäck som involverar sport tills imorgon. Kan bli intressant.. Räknas schack?

Radiofrälst

Jag ska inte ljuga. De senaste veckorna har varit tunga. Tankarna på jag om jag verkligen klarar detta har varit påtagliga, och en känsla av att jag trots allt kanske inte ska arbeta som journalist smög sig in någon gång efter studiebesöken i huvudstaden. Jublet över mitt skrivande från nära och kära la sig i periferin. Vetskapen om att jag kunde hantera människor försvann. Det var tungt. Men så kom radioveckan.


Att det här skulle vara tufft hade jag förstått, men jag hade nog inte insett på vilken nivå. Bara det att ha min största hejarklack 135 mil härifrån har gjort det hela värre. Inte för livet då och då inte varit jobbigt, men nu är jag satt i en helt annan situation. Något som såklart kräver tid till anpassning.


Radio var inte enkelt, och under den gånga veckan har alla i klassen varit såväl stressade som irriterade till och från. Men vi lyckades ändå göra enkäter och egna reportage, sammansatta till ett timmeslångt magasin. Jag satt i klassrummet till sent på kvällen för att fila på det sista, och även om nervositeten kom som en chock vid sändning så lyckades vi ta det i hamn. Vi klarade att få ihop det till ett i alla fall helt okej program. Något som fått mig att tro på att jag kanske kan göra det här trots allt. Något som fick mig att inse hur kul det här faktiskt kan vara.


Ja, man kan väl säga att någonting släppte för två veckor sedan när jag fick känna på kicken av perfekt inspelningsljud. Samtidigt fick jag min första artikel rättad utan att bli helt slaktad på köpet. Så jag tror att de gånga veckorna har varit väldigt viktiga. Inte för att det aldrig kommer bli tuffa tider igen, men nu har jag i alla fall fått känna på hur det kan och ska kännas.

Tro, hopp och tvivel.

Många av mina vänner studerar just nu. Det har liksom bara blivit så. Studentåret, med stort S. Tiden då drömmar ska förverkligas, förhoppningar krossas och livet på något sätt ska formas. Fast på riktigt, denna gången. Ja, för det är väl ändå nu, mer än någonsin, som vi manas till att växa upp och bli någonting. Skapa förutsättningar för den framtid vi säger oss vilja ha, planera inför ett liv vi inte vet ett skatt om och skaffa det där jobbet som låter som en bra idé. Helst ska det också ha ett jättekrångligt amerikanskt namn, allt för att bygga upp en mytomspunnen effekt om det avlägsna vuxenlivet. Men det är svårt. Jättesvårt. I alla fall för mig.

När jag lämnade för Australien så hade jag skaffat mig en identitet, om än en tvivelaktig sådan, och när jag väl kom hem igen så hade jag fått mig en annan. En identitet som byggs på vad du kan, vad du gör, är bra på och ibland även saker du kanske inte är lika omtyckt och välkänd för. Men det är du. Och det är viktigt. För om du inte är du, vem är du då? Problemet, har jag märkt, är bara när du ska försöka ta dig till nästa nivå. När den identiteten du har i ett sammanhang kanske inte är anpassat för det forumet du ska beträda.

Problematiken var ett rått faktum i Australien. För de brydde sig inte ett dyft om mina träningsprogram och matrutiner, allt min identitet baserade sig på hemma i Svenneland, men även om jag tycks bli äldre så finns utmaningen kvar. För jag försöker beträda ett nytt forum. Komma till nästa nivå, ännu en gång. Den jag var under mina resor eller i ett klassrum på gymnasiet betyder alltså väldigt lite nu. I mitt nya klassrum. Och det är med all rätt. Men det betyder inte att det är mindre svårt för den delen.


Kanske hade jag en skev Sex-and-the-city-Carrie fantasi där man sitter och skriver krönikor i sina trosor medan man skottar in glass i käften, kanske har jag bara inte riktigt hittat exakt det jag känner är jag än. Det jag känner är min plats i journalistikens värld. Kanske har jag helt logiskt inte gett det tillräckligt med tid. Hur som än helst så tvivlar man ibland, för det är inte lätt att försöka hitta sin identitet i ett nytt och okänt forum. Men kanske är det ändå tur att Studentåret är nu. Då slipper man i alla fall genomgå det ensam.

Tanten med ormskinnsplädarna

Mitt mantra har alltid varit att singellivet är bättre, förbindelser förhindrar och att kärlekspar missar en stor del av den verkliga världen där de sitter och gullar över en kallnande pizza. Helt enkelt; förbli singel om det så är det sista du gör. Det gick ju sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående liv i Kalix och en pojkvän där hemma. Ja, vad ska jag säga. Tajming har alltid varit min yttersta kvalité.

Helt ärligt så trodde jag nog inte heller att jag någonsin skulle hamna i en relation. Jag har ju liksom alltid sagt att jag kommer bli den där tanten som kommer hem med ormskinnsplädar och andra vrickade prylar från mina äventyr till mina kompisars barn. Det gick ju också sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående studiebesök i huvudstaden och en önskan att skaffa både hund och en fulländad köksutrustning. Ja, vad ska jag säga. Livet är bra lustigt ibland.

Så vad är min underbara poäng denna gången? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag håller liksom på att försöka komma på det själv. Kanske får man bara inse att livet inte riktigt gör som man tänkt sig ibland. Men att det blir bra ändå tillslut..

Kill your darlings.

Notiser. Fy, vad jag avskyr notiser. Okej, avskyr kanske är ett magstarkt ord men jag hyser i alla fall ett slags föraktfullt ställningstagande gentemot dem. Något jag också tror är högst besvarat. För dessa små, ynka, smått obetydliga raderna som tidningarna mest tycks använda som utfyllnad ska inte bara visa sig vara det folk läser mest, utan även bland de svåraste man kan skriva. Allt medan din lärare för den femtielfte gången står bakom dig och frågar: "Är det där verkligen nyheten?"
Det hela känns ungefär som att försöka ta sig från den ena sidan av rummet till den andra, en företeelse som de flesta av oss klarar ganska bra i nyktert tillstånd, men lägg sedan till en passage packad med glödande kol, landminor och diverse fallgropar. En företeelse som kanske inte fullt lika många klarar av. I alla fall inte om vi bara räknar hela, levande, fortfarande-i-en-del-människor. Och det gör jag. En journalist ska ju vara petig.


Så, ja. Notiser. Dessa små, vackra varelser. Reducerade till nanonivå, komprimerade till tusen och rakt på sak som en full kille på krogen. Dessa små, vackra varelser som är allt jag inte är. Kortfattad. Koncis. O-krusidullig. Att skriva en notis är för mig alltså lite som att jag skulle försöka ta på mig ett par jeans i XXS. Smått onaturligt och ibland fullkomligt hopplöst, vilket också har medfört en hel del skakande och squatande. Allt i hopp om att man i alla fall ska få upp dem över knäskålarna, eller i vart fall till vaderna. Ja, ni tjejer där ute vet vad jag menar. Frågan är dock om vi inte alla har haft jeans som inte passat någon gång. Har vi inte alla haft någonting som måste reduceras och komprimerats för att passa in? Kanske är det värt skakandet och det där töjandet vi gör medan vi hoppar som en groda om det nu innebär att det tar oss dit vi vill. Kanske är det värt att komprimera en del av sig själv om man nu lyckas nå sin dröm.

Nu hoppas jag bara att på ta mig till andra sidan rummet som en fortfarande-i-en-del-människa.

Jo, men visst.

Smälta in har aldrig riktigt vart min forte, men nu kanske det till och med blir extra tydligt. Norrbottningar är ju nämligen inte direkt kända för sina verbala förmågor och det står ju i ganska stor kontrast till mitt ord-diarréande. Medan jag sitter och håller låda kan man se hur en efter en flyter bort i någon slags gränsvärld där mitt surrande inte längre är lika påtagligt, där friden råder och tystnaden lyder. Allt för att sedan komma tillbaka till verkligheten och säga "Jo, men visst" liksom för att sätta punkt och nu räcker det. Inte mig emot, jag fortsätter bara mitt babblande ändå, och det är ju faktiskt enklare när ingen avbryter en stup i kvarten.

Kanske är det mina Göteborgs-gener, kanske är det slängarna av diverse hypotetiska bokstavskombinationer som gör sig påminda. Kanske är det bara Norrbottningarna som helt enkelt har en skev uppfattning om vad frid egentligen är. Själv röstar jag för det sistnämnda, det blir enklast så. Jag menar, bevisen finns ju till och med där. En i klassen uttryckte bland annat att det finns få saker som slår att gå in i ett rum, fyllt till bredden med tyst spänning hängandes i luften och en annan kände att hen inte behövde säga det hen tänkte högt efter som hen ja - hade tänkt det. Medan jag, som mina klasskamrater i kör ganska tydligt gjorde klart för mig, är den totala motsatsen. "Man ser när Elin har något att säga, men inte får ordet. Hon kan liksom inte sitta still och ser bara allmänt plågad ut." De förstår ju ingenting. Jag pratar ju inte ens mycket. De skulle prova spendera en dag i samma rum som fyra tonårstjejer från Helsingborg eller gå på någon av mina släktmiddagar. Där pratar vi prat på hög nivå. Nej, tacksamma är vad de borde vara. Annars kanske jag börjar sjunga också..

To be continued.