Tro, hopp och tvivel.

Många av mina vänner studerar just nu. Det har liksom bara blivit så. Studentåret, med stort S. Tiden då drömmar ska förverkligas, förhoppningar krossas och livet på något sätt ska formas. Fast på riktigt, denna gången. Ja, för det är väl ändå nu, mer än någonsin, som vi manas till att växa upp och bli någonting. Skapa förutsättningar för den framtid vi säger oss vilja ha, planera inför ett liv vi inte vet ett skatt om och skaffa det där jobbet som låter som en bra idé. Helst ska det också ha ett jättekrångligt amerikanskt namn, allt för att bygga upp en mytomspunnen effekt om det avlägsna vuxenlivet. Men det är svårt. Jättesvårt. I alla fall för mig.

När jag lämnade för Australien så hade jag skaffat mig en identitet, om än en tvivelaktig sådan, och när jag väl kom hem igen så hade jag fått mig en annan. En identitet som byggs på vad du kan, vad du gör, är bra på och ibland även saker du kanske inte är lika omtyckt och välkänd för. Men det är du. Och det är viktigt. För om du inte är du, vem är du då? Problemet, har jag märkt, är bara när du ska försöka ta dig till nästa nivå. När den identiteten du har i ett sammanhang kanske inte är anpassat för det forumet du ska beträda.

Problematiken var ett rått faktum i Australien. För de brydde sig inte ett dyft om mina träningsprogram och matrutiner, allt min identitet baserade sig på hemma i Svenneland, men även om jag tycks bli äldre så finns utmaningen kvar. För jag försöker beträda ett nytt forum. Komma till nästa nivå, ännu en gång. Den jag var under mina resor eller i ett klassrum på gymnasiet betyder alltså väldigt lite nu. I mitt nya klassrum. Och det är med all rätt. Men det betyder inte att det är mindre svårt för den delen.


Kanske hade jag en skev Sex-and-the-city-Carrie fantasi där man sitter och skriver krönikor i sina trosor medan man skottar in glass i käften, kanske har jag bara inte riktigt hittat exakt det jag känner är jag än. Det jag känner är min plats i journalistikens värld. Kanske har jag helt logiskt inte gett det tillräckligt med tid. Hur som än helst så tvivlar man ibland, för det är inte lätt att försöka hitta sin identitet i ett nytt och okänt forum. Men kanske är det ändå tur att Studentåret är nu. Då slipper man i alla fall genomgå det ensam.

Tanten med ormskinnsplädarna

Mitt mantra har alltid varit att singellivet är bättre, förbindelser förhindrar och att kärlekspar missar en stor del av den verkliga världen där de sitter och gullar över en kallnande pizza. Helt enkelt; förbli singel om det så är det sista du gör. Det gick ju sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående liv i Kalix och en pojkvän där hemma. Ja, vad ska jag säga. Tajming har alltid varit min yttersta kvalité.

Helt ärligt så trodde jag nog inte heller att jag någonsin skulle hamna i en relation. Jag har ju liksom alltid sagt att jag kommer bli den där tanten som kommer hem med ormskinnsplädar och andra vrickade prylar från mina äventyr till mina kompisars barn. Det gick ju också sådär. För nu sitter jag här, med ett pågående studiebesök i huvudstaden och en önskan att skaffa både hund och en fulländad köksutrustning. Ja, vad ska jag säga. Livet är bra lustigt ibland.

Så vad är min underbara poäng denna gången? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag håller liksom på att försöka komma på det själv. Kanske får man bara inse att livet inte riktigt gör som man tänkt sig ibland. Men att det blir bra ändå tillslut..

Kill your darlings.

Notiser. Fy, vad jag avskyr notiser. Okej, avskyr kanske är ett magstarkt ord men jag hyser i alla fall ett slags föraktfullt ställningstagande gentemot dem. Något jag också tror är högst besvarat. För dessa små, ynka, smått obetydliga raderna som tidningarna mest tycks använda som utfyllnad ska inte bara visa sig vara det folk läser mest, utan även bland de svåraste man kan skriva. Allt medan din lärare för den femtielfte gången står bakom dig och frågar: "Är det där verkligen nyheten?"
Det hela känns ungefär som att försöka ta sig från den ena sidan av rummet till den andra, en företeelse som de flesta av oss klarar ganska bra i nyktert tillstånd, men lägg sedan till en passage packad med glödande kol, landminor och diverse fallgropar. En företeelse som kanske inte fullt lika många klarar av. I alla fall inte om vi bara räknar hela, levande, fortfarande-i-en-del-människor. Och det gör jag. En journalist ska ju vara petig.


Så, ja. Notiser. Dessa små, vackra varelser. Reducerade till nanonivå, komprimerade till tusen och rakt på sak som en full kille på krogen. Dessa små, vackra varelser som är allt jag inte är. Kortfattad. Koncis. O-krusidullig. Att skriva en notis är för mig alltså lite som att jag skulle försöka ta på mig ett par jeans i XXS. Smått onaturligt och ibland fullkomligt hopplöst, vilket också har medfört en hel del skakande och squatande. Allt i hopp om att man i alla fall ska få upp dem över knäskålarna, eller i vart fall till vaderna. Ja, ni tjejer där ute vet vad jag menar. Frågan är dock om vi inte alla har haft jeans som inte passat någon gång. Har vi inte alla haft någonting som måste reduceras och komprimerats för att passa in? Kanske är det värt skakandet och det där töjandet vi gör medan vi hoppar som en groda om det nu innebär att det tar oss dit vi vill. Kanske är det värt att komprimera en del av sig själv om man nu lyckas nå sin dröm.

Nu hoppas jag bara att på ta mig till andra sidan rummet som en fortfarande-i-en-del-människa.

Jo, men visst.

Smälta in har aldrig riktigt vart min forte, men nu kanske det till och med blir extra tydligt. Norrbottningar är ju nämligen inte direkt kända för sina verbala förmågor och det står ju i ganska stor kontrast till mitt ord-diarréande. Medan jag sitter och håller låda kan man se hur en efter en flyter bort i någon slags gränsvärld där mitt surrande inte längre är lika påtagligt, där friden råder och tystnaden lyder. Allt för att sedan komma tillbaka till verkligheten och säga "Jo, men visst" liksom för att sätta punkt och nu räcker det. Inte mig emot, jag fortsätter bara mitt babblande ändå, och det är ju faktiskt enklare när ingen avbryter en stup i kvarten.

Kanske är det mina Göteborgs-gener, kanske är det slängarna av diverse hypotetiska bokstavskombinationer som gör sig påminda. Kanske är det bara Norrbottningarna som helt enkelt har en skev uppfattning om vad frid egentligen är. Själv röstar jag för det sistnämnda, det blir enklast så. Jag menar, bevisen finns ju till och med där. En i klassen uttryckte bland annat att det finns få saker som slår att gå in i ett rum, fyllt till bredden med tyst spänning hängandes i luften och en annan kände att hen inte behövde säga det hen tänkte högt efter som hen ja - hade tänkt det. Medan jag, som mina klasskamrater i kör ganska tydligt gjorde klart för mig, är den totala motsatsen. "Man ser när Elin har något att säga, men inte får ordet. Hon kan liksom inte sitta still och ser bara allmänt plågad ut." De förstår ju ingenting. Jag pratar ju inte ens mycket. De skulle prova spendera en dag i samma rum som fyra tonårstjejer från Helsingborg eller gå på någon av mina släktmiddagar. Där pratar vi prat på hög nivå. Nej, tacksamma är vad de borde vara. Annars kanske jag börjar sjunga också..

To be continued.