Polsk Kyss och en toalett-babushka.

Word has it! Krakow var verkligen vad folk sa att det var, helt fantastiskt vackert. Överallt jag vände huvudet så såg jag den ena fina byggnaden efter den andra, och allt jag kunde önskat mig utöver dessa fantastiska vyerna var en Linnéa som kunde berätta vad alla Katedraler, kyrkor och hus faktiskt var för något. Nu fick jag mest gissa mig fram, och jag tror inte att jag var speciellt nära. Aja, fint var det i alla fall.

 

Dagen började väldigt bra, jag var i tid, tåget var i tid. Alltid en bra början. Det som däremot inte gick så värst bra var mitt toalettbesök på Krakows tågstation. Jag är nämligen av det tycket att vissa livsviktiga saker, såsom tillexempel kranvatten och toalettbesök, ska vara gratis och därför såg jag min chans att undgå det finurliga betalsystemet då det inte var en själ inne på toaletten och spärren bara var att gå under, alternativt hoppa över om man tillhör den långa skaran. Det jag dock inte såg förens jag väldigt osmidigt smitit under var TV-skärmen som satt högt uppe i taket och avspeglade min misslyckade gymnastikutövning just som jag gör den. Ajdå, busted. Lite orolig börjar jag fantisera ihop polisscenarion där de tar in mig, sätter mig under förhörslampan och håller mig där i timmar för att inte ha betalt de 5 kronorna jag var skyldig toalettimperiet för mitt kisseri. Efter ett tag så avvisar jag dock tankarna som fjanterier, inte skulle de göra så med en liten flicka som jag. Kanske kunde jag till och med köra på min fejk-dåliga engelska som jag övat på inför den dagen de tar mig på Metron, om det skulle gå så illa, vill säga. Grejen var bara den att när jag kom ut så stod jag inte öga mot öga med en här av polska poliser, utan någonting mycket, mycket värre. Utanför min toalettdörr så står nämligen den polska städdamen, som troligen härskar över just den toaletten jag besökte, och tappar lite lätt med högerfoten i golvet medan hon följer mig med kisande ögon. När jag försöker se ut som om inget har hänt och börjar gå förbi henne så startar hon dock att skälla ut mig på polska, och jag försöker skamset säga ’English, English’ som om jag inte alls förstod vad det var hon var ute efter. När hon anser sig färdig så säger hon ’Two Fifty’ och jag gör mitt bästa för att få det att se ut som om en liten kyckling precis kläckts i min hjärna, varpå jag utbrister ’AH!’ rotar fram 3 Zl och säger åt henne att behålla de resterande 50 centen. Det vill hon dock inte veta av, för hon grymtar bara och ger tillbaka min växel. Skamset, skamset beger jag mig långt, långt bort ifrån Krakows tågstationstoalett och ber en stilla bön om att aldrig någonsin behöva möta den damen igen, varpå jag lovar att alltid betala och göra rätt för mig, även om det bara gäller 5 kronor. Lessoned learned.  

 

Jag ska väl tillägga att jag mycket väl förstår damens reaktion. När folk la benen på ryggen och sprang ifrån notan på restaurangen, och de togs från dricksen, så lovade man alltid sig själv att det aldrig, aldrig skulle ske igen vilket också ledde till att man många gånger sprang efter folk i korridorerna. Ja, någon gång gick vi även till Nokas, som trotts komradio och heltäckande övervakningssystem inte lyckades finna personen, även om centret vid tillfället var närpå folktomt. Vet inte om det säger mer om Nokas ringa kapacitet eller personens talang för förklädnader, men vi lämnar det där. Min poäng är väl mer att även om det inte gällde mer än 5 kronor så sprang jag, precis som människorna kutade från notan när man inte såg, och hennes levebröd kanske till och med hänger på den lilla inkomsten hon får in på folks toalettbesök, så vem är jag att neka henne det? Det jag tar med mig ifrån detta är därför att jag ska betala för mig, som den hederliga människan jag vill vara, och att jag aldrig någonsin ska reta upp en polskkvinna igen. Tror jag fått lite men för livet, för numera rycker jag till varje gång jag ser än äldre, sur, babushka-liknande dam på gatan. Gud hjälpe mig.

Dagen i Krakow var ju som ni redan vet väldigt bra, men bättre skulle den bara bli. Efter en 3 timmar lång promenad runt de viktigaste delarna av Krakow, en polsk söndagsmiddag som jag tyckte mer liknade tysk husmanskost, marknader, gatuframträdanden och lite kaffe så var jag helt slut. Glad över min dag, och tacksam för att jag tog mig upp så tidigt som jag gjorde och faktiskt åkte iväg, så satte jag mig på tåget tillbaka till Warszawa. Först så trodde jag mig få hela kuppen själv, och det var också nära på men precis innan avgång så kommer en polsk kille och knör sig in på platsen framför mig. Typiskt, tänker jag. Vi förblir tysta tills konduktören kommer för att kolla våra biljetter, och förvånande nog så kollar han bara på mig, tillbaka på mitt tågpass och säger ’Jaså, du är från Sverige. Då måste du prata svenska..’ Jag svarar ’Ja, självkart!’ varpå vi börjar konversera. På svenska. I Polen. Upplyft över det korta samtalet så önskar han mig en trevlig resa och går vidare till nästa kupé, och då verkar den polska killen insett att jag faktiskt kan prata för han börjar sakta att fråga saker på skakig engelska. 30 minuter blir till en timme, och en timme blir till två. Konversationen går inte helt smärtfritt fram då även han har fått intuttat i sig att polacker inte kan snacka på andra språk än sitt eget, men då Google translate gjort sitt jobb så kommer vi in på Svenskar och nämndas alkoholvanor. Jag berättar om min före detta kollegas bröllop, som är polsk, och min bästaväns lager med hembränt Slivovica varpå han lyser upp och säger ’I have got Slivovica in my bag! Do you want some?’ Och det barn, är historien om hur Elin blev full tillsammans med en Polsk snickare på ett tåg.

När vi skulle säga hejdå så frågar jag honom hur man säger det i Polen, och förklarar att man i Sverige ger varandra en kram. Han säger att det gör man även i Polen, men man kysser också varandra tre gånger på kinden eller en gång på munnen. Smått stursk av alkoholen så säger jag ’Vi tar’e på munnen!’ (Palla kyssa tre gånger, liksom..) Det jag inte förväntade mig var dock att medan jag körde på en enkel puss så var han mer inne på kyssvarianten. Lite pinsam situation, tur var väl då att jag hoppade av Metron fort som attan. Efter att han fått komma efter mig med min tröja, vill säga..

Aja, det blir något att berätta för barnbarnen. Hur mormor blir utskälld av en polskbabushka, full på ett tåg och kysst av en polack. Värre kan det vara..

Lite ödmjukhet på den, tack!

Och där bekräftade jag precis min teori om att Polackerna är rädda för att prata engelska med risken för att göra bort sig. Bor ju som sagt i samma rum som tre polska killar, och en av dem har ändå stakat fram några meningar på engelska sedan jag anlände igår. Så ikväll prövade jag min lycka för att se huruvida det gick och få ur en konversation ur honom, och nog gick det alltid. På långsam och eftertänksam engelska fick han fram finfina meningar som var mycket mer förståeliga än många av dem jag mötte i AU, och gång på gång ursäktar han sig för sitt dåliga andra språk. Synd, att de har den mentaliteten. Undrar bara vem det är som har tuttat i dem sådant strunt, eftersom detta snarare ter sig mer som en kollektiv bestraffning än en mans påhitt..

Vi började i alla fall att prata och jag förklarar för honom att jag bodde och reste ett år runt i AU, och vid den punkten så vet jag inte om ögonen hans ska poppa ut eller hakan falla till golvet. Exalterad förklarar han att hans stora, stora dröm är att någon gång få besöka AU. Att få se Uluru, som han sett så många bilder på och läst så mycket om, och det är så genuint att man kan nästan ta på hans längtan. Vi började prata om möjligheten, att jag inte alls åkte dit med så mycket pengar men hade bra engelska och därför kunde skaffa mig jobb på plats, och konversationen kommer in på lediga dagar, lön, och skillnaderna mellan Polen och Sverige. Han förklarar bakgrunden till Polackernas beteende, varför de jobbar som de gör, och jag inser hur otroligt lyckosamma vi är som bor i ett sånt välfärdsland som Sverige faktiskt är. Och hur mycket vi tar det gör givet. Hur enkelt det är att sluta gymnasiet, packa en väska och dra till andra sidan av jordklotet. Allt utan en enda tanke på hur svårt det egentligen borde vara. Hur långt bort den drömmen egentligen kunde varit placerad. Hur långt bort den är för väldigt många. Ja, han fick mig verkligen att inse hur otroligt bra vi har det, och hur otroligt dåligt vi alla framställer det. Tycker oss ha det, jämfört med någon annan, någon annanstans..

Angielski? Wszelkie?

Sitter nu på ett café i självaste huvudstaden av Polen, nämligen Warszawa, och försöker få mig ett mål mat medan min telefon och platta frenetiskt försöker att koppla upp sig mot wifi:t. Inte så värst lyckat såhär långt. Fortsättning följer..

 

Igår så gick startskotten för tågluffen som hela den här resan egentligen handlar om, och jag begav mig av i gryningen för att hinna borda det första tåget på resan. Okej, klockan var 9 på morgonen, men det är i princip gryning för mig. Nervös var dock bara förnamnet, tänk om anslutningen inte hade lust att komma till perrongen eller om stationen jag skulle komma fram till var så stor att jag hade hittat ut ur en labyrint enklare än finna rätt plattform. Ja, tänk om. Nu var det väl dock tur att alla mina tåg, den här gången i alla fall, var i tid och att jag, med nöd och näppe ska dock tilläggas, fann rätt plattform. Kan väl erkänna att det svåraste var att folk för det mesta inte förstod engelska, och att man därav ibland inte vågade till att fråga om vissa saker. Tur var väl ändå att damen bredvid mig på det sista tåget kunde prata flytande och att hon därför kunde försäkra mig om att det inte var någon fara att ta en taxi till hostellet, då jag hade börjat noja rejält över att bli bortfört till något industriområde, bakbunden och skippad till Lettland på en liten båt helt naken. Ja, jag kanske inte beskrev hela scenen jag själv målat upp för mig själv för den rödhåriga damen, men svaret blev ju ändå det samma; det går fint. Jag var nöjd och fann mig själv en liten taxi som tog mig genom staden, förbi några familjehus och ut till vad jag tyckte liknade ett industriområde. Där, där jävlar stannade han och jag var helt sjukt beredd på att slåss, men som tur var så förstod han nog min oro för han upprepade bara adressen och sa; Det är okej, va? Tillslut så ser jag den neonlysande skylten med hostellnamnet på, andas ut och tackar. (Tur att jag inte gjorde om misstaget ifrån Bali då jag skällde ut en stackars taxichaufför för att ta betalt alldeles för mycket, när det egentligen var jag som hade räknat fel på en hel nolla..)

 

Hostellet jag bor på är bra, väldigt bra faktiskt om man ser till faciliteter och fräschhet. Det som är lite synd är väl att jag är den enda som inte är polsk, och den enda som kan prata engelska. Det visade sig nämligen att mitt nyfunna tillhåll även är ett vanligt tillhåll för unga killar som läser till brandmän och arbetar här i Warszawa, så tji fick jag.  (Och innan ni nu tänker; Åh, nej men brandmän. Så.. kul.. Låt mig stoppa er, dom är inte av den upphetsande sorten. Tyvärr) det som är fint är dock att dom verkligen försöker. Som de killarna jag bor tillsammans med, även om de knappt förstår vad jag säger och jag inser att mina engelska kommer försämras drastiskt då jag pratar i stavelser, så försöker de ändå fråga mig saker, de ger mig små leenden när man går förbi eller pekar när man ser helt förvirrad ut. (Vilket förövrigt är ganska ofta då man behöver kunna polska för att avläsa om det är en toalett eller dusch bakom dörren.) Men det jag inser tack vare detta är dock att vi 1) Är otroligt lyckligt lottade som har engelska så tidigt i skolan som vi har, även om vi tycker det är pekka när läraren ska prata som en nyfödd igen för att komma ner på ens nivå, och 2) Folk inte alls är otrevliga här, de har bara inte samma tack-system som i har hemma i Sverige och de är alldeles för rädda för att säga fel när de ska prata ett annat språk än sitt eget. Så tummen upp till Polackerna, och tack för att ni försöker hjälpa en liten, förvirrad, blond flicka med en alldeles för stor, orange ryggsäck, även om ni inte förstår ett ord av vad jag säger.

 

Ett litet P.S; fick i morse reda på att jag tydligen är i fel stad. Warszawa är uppenbarligen arbetarstaden medan Krakow ska vara the place to be i Polen. Lite synd kanske men som tur är så fungerar ju min tågbiljett även till Krakows tågstation, så det blir en tur dit imorgon och jag funderar på att iklä mig solglasögon, skärmhatt, magficka och ha flera kameror hägnades runt halsen för att kanske kunna gå som en Kines och haka på deras rundtur. Kanske kommer jag till och med ner till en av de där saltgruvorna jag läste om men var för lat för att orka boka upp mig på. Hm, värt ett försök.. Som sagt, fortsättning följer..

Snark-symfonin Strowis!

Då har jag en än gång flyttat in på ett hostell och detta är ett riktigt, riktigt trevligt ett. Inget våldtäktsområde här inte, och folket är skönt. Ska man anmärka på något så är det väl dock horden med spanjorer som flyttat in i det 14 doormet som jag bor i. Vaknade upp i natt av en hej vild blandning mellan alt- och sopran-snarkare. Några körde till och med ett solo gig, just for me. Visste inte om jag skulle känna mig välsignad eller kväva dem med kudden. Jag valde det första..

Igår blev en blandad dag med besvikelse och lättnad då jag och Silvia bestämde oss för att ta var sin 'Smiley Piercing', men istället så fick vi båda beskedet att strängen av vävnad under överläppen var för tunn. Silvia var därefter tvungen att pumpa ut allt adrenalin hon samlat upp i kroppen och pratade därför i ultrarapid de närmaste 2 timmarna. Lättnaden infann sig dock när jag äntligen fick reserverat min första tågresa, planen var ju att ta nattåget till Berlin och spendera dagen där för att sedan ta nattåget till Warszawa, men då reservationen för 6 timmar kostade över 500 kroner så slopade jag idén och bestämde mig för att ta tåget direkt till Polen istället. Så nu ska jag lämna Nederländerna bakom mig imorgon morgon och komma fram till Warszawa 12 timmar senare. Spännande! (Håll tummarna för att tågen är i tid, jag orkar inte med tjafset..!)

Jag börjar även inse hur svårt det kommer bli att komma hem till den svenska ölen nu. Drack en helt vanligt lager igår och den gick ner som vatten.. Gud vad man vänjer sig fort!

Koskit och eldrök.

Har nu spenderat tre nätter på bonnelandet utanför Utrecht hos min vän och före detta kollega ifrån Norge. Välbehövligt kan man milt uttrycka det efter bil-och kvinnojakten på Bryssels utbredda gator. Här går vi runt helt osminkade, med håret (mitt är i alla fall det) på ändan, bärandes samma kläder vi använde igår.  Allt medan vi cyklar, går, eller springer runt bland eldrök och koskitslukt. Det kan nog faktiskt inte lukta bättre, det är precis som att komma hem till mormor och morfar när man var liten igen. Är det något jag ska anmärka på så är det väl dock Nederländernas, och Bryssels för den delen, brist på kunskap när det kommer till att isolera hus. Hemma är det två- eller tre-glas fönster som är minimum, här är det en som gäller. Så nog har man varit lite kall ibland men det är bara att ta på sig kläder och krypa upp bredvid mopsen Squash vid gasspisen när kylan blir alldeles för kall, och det är ju faktiskt inte fy skam det heller. Ja, jag funderar starkt på att ta med mig Squash ut i Europa, för hjälp vad söt han är. Man kan liksom sitta och titta på honom en hel dag känns det som, precis som vissa säger att de kan med bebisar. Jag kan så med en mops. En jävligt söt mops dock..


Idag så flyttar jag ut ifrån Silvias hus och in på ett hostell i Utrecht de sista två dagarna innan jag ska bege mig av någonstans med tåg på fredag. Hade tänkt att börja planera för det, kanske ska börja boka lite.. känns som om det börjar bli dags.

Jättarnas land!

Lämnade Bryssel i söndags med buller och bång. Vi hade alla bestämt brunch på ett café och en efter en droppade folket in. Vissa hade snor upp till hjärnan och andra råkade vara extremt bakfulla, men alla var kom och det blev ju inte riktigt lika uppskattat av alla andra som av mig. Linnéa och jag satt nämligen och förde en konversation om bordet bredvid oss, som bland annat innehöll att sno deras bröd, och som sen visade sig vara svensktalande, och de som tog över deras bord fick inte direkt ett bättre öde än deras föregångare. Först och främst så var vår västkust-skåne volym på samtalet inte så värst uppskattat då kvinnan bredvid oss inte slutade slänga mördande blickar åt vårt håll, och när Linnéa i upphetsning över att se Ariel (som vandrat runt och inte hittat som en och annan Elin) slår ut med armarna och råkar träffa den nämnda kvinnans bröst så får hon och hennes sällskap nog och byter bord. Så långt bort ifrån oss som fysiskt möjligt i ett fullstoppat café. Jaja, vi hade det väldigt trevligt i alla fall och alla fick signerat min jeansjacka, så nu har jag något att posta på Facebook så alla ser hur många underbara vänner jag har skaffat mig. #kännermigälskad.


På vägen till Utrecht så stöter jag såklart på problem i form av ett papper. Det visar sig nämligen att jag inte fått den riktigt biljetten utskriven, utan bara själva mailet som skulle innehålla biljetten, och jag var därav tvungen att hoppa av i Antwerpen, skriva ut den riktiga biljetten och hoppa på tåget som skulle gå en timma senare. Kul. Fick i alla fall göra som jag blev tillsagd, och det var kanske tur för jag fick även laddat på min telefon vilket visar sig var räddande då Silvia inte heller hade pengar på sin mobil, och jag fick suttit ner på en bänk med näsan upp mot solen och bara göra ingenting en bra stund vilket hade en väldigt lugnande effekt på mitt för dåvarande lite stissiga inre. Allt som allt, jag kom till Utrecht och det visar sig att Silvia också är sen, så jag spenderar en timme stirrandes på alla jättar i detta landet. De hade ju bannemig kunnat äta mig till frukost, om de ville det vill säga. Vi får hoppas på 'inte' för jag är här tills på fredag, och jag har ingen vidare lust att leka katt och råtta med mig som insats.


De senaste dagarna har spenderats på långa promenader, en hel del påskäggsätande och öldrickande. Inte helt fel, om man frågar mig.

Alla utan gula västar är våldtäktsmän..

Sov över hos Linnéa i natt och då det blev rätt sent så orkade jag inte pallra mig hem i mörkret. I morse när Linnéa skulle väcka barnen så hör jag dock ett stort vrål och jag inser att något är på tok. Följande konversation hade tydligen ägt rum:


Linnéa; God morgon flickor!
Storasyster; VRAAAAAAA..
Linnéa; Men vad har hänt..?
Storasyster; Varför får du ha kompisar över men inte jaaaaaaaaag.
Linnéa; Men det blev rätt sent igår förstår du och det är inte bra om Elin går hem i mörkret helt själv..
Storasyster; Varför är det farligt..?
Linnéa gör sig här redo för att försöka förklara för dem att alla människor, såsom våldtäktsmän, inte är snälla människor..
Lillasyster; Linnéa jag vet varför det är farligt.. hon hade inte en sån där gul väst som man måste ha. Eller hur..?
Och Linnéa tar den enkla vägen ut och svarar; Nej, precis.. Jag ska se till att hon köper en sådan. Det är väldigt dumt att Elin inte har det.

.. Och där blev det hela mitt fel. Tack, Linnéa!

Heaven or Hell..?

Belgien ska tydligen vara choklad-landet nummer ett, så idag åkte jag och Linnéa till Neuhaus; chokladens urmoder och konfektyrens Rolls Royce. Vi köpte med oss en helgrillad kyckling och åt den som grottmän på Metron i hopp om att vår proteinladdning skulle hjälpa oss från att gå lös som just det, grottmän, på den 500kr/kg dyra chokladen. Kanske var det också tur, för när vi närmade oss entrén så tycktes jag mig nästan se porten till himmelriket. Symfonierna spelade i takt med änglarnas körstämmor, folket jublade och jag kände mig lätt som molnet jag gick på - Jag hade kommit hem. Ja, tills vår proteinladdning kickade in efter tredje pralinen och jag fick känslan av att vilja gå ner på knä och be för mitt liv, vill säga. Jag var i helvetet. Chokladhelvetet. Med tungt sinne och bristande energi tog jag dock några till, vi var ju ändå där för att äta och en Carlansson tackar inte nej till gratis mat, än mindre gratis top of the notch choklad. Min plan som hade varit att köpa en box med Belgiens bästa släppte jag dock då den annars så moralpredikande -Att köa innebär att släppa före människor, inte att armbåga sig fram- bästa vännen hade fullt upp att stoppa ner praliner i fickan.
Nej, jag tror att de pengarna bättre spenderas på en klänning jag såg häromdagen. Klänningen som var så pass tight att man behövde en andre man till hjälp för att få den på. Ja.. jag tror att klänningen kommer tacka mig för den där uteblivna boxen också.


Just det. Var ute och gick häromdagen då en man stannade mig och ville prata. Herregud var allt jag kunde tänka, jag har ju inte ens kjol på mig. Desperata jävlar! Han började dock fråga mig massor med frågor och efter ett tag så frågar han mig 'Where du you wanna live, Elin? In paradise.. Because you are an angel..!' Jag kunde bara gapa och stirra för jag var alldeles överrumplad över att folk faktiskt använder den repliken. Han tog nog dock min tystnad som ett tecken på sin charm och tänkte sig ha halva inne. Jag å min sida tänkte; spring för livet. Stackare.

Mitt territorium.

Det har nu gått en vecka sedan mitt lilla flyttlass landade i hoodet Gud glömde och jag kan inte mer än säga att jag börjar göra mig ganska hemmastadd här. Kanske lite väl hemmastadd, kan någon möjligtvis tycka. Jag kommer nämligen på mig själv att visa tänderna, i mitt inre ska påpekas, åt folk som jag tycker gör sig bekväma liiite väl fort, eller tar upp liiiite väl mycket plats för den tiden de har spenderat i mitt rum. Ja.. Point proven. Kanske borde jag chilla lite på rödbetan, jag menar.. vi vill ju inte ha ett blodbad att förklara.


Måste också tilläga att jag absolut älskar Primark, vad Anton än säger om för mycket folk så är det värt det när ett par trosor kostar 20 kr. But what would he know about that..

Du är mitt knark!

Några intensiva dagar har passerat och jag insåg tyst för mig själv att det nog är enklast att punktera upp allting för att kunna få in det på en och samma sida. So here we go..

• I fredags kväll så anlände Annabel, en tjej som både jag och Linnéa arbetat tillsammans med på dykbåten i Cairns, för att hänga lite med oss under de närmaste dagarna. Trötta som vi var blev det olika te-varianter för mig och Linnéa medan Annabel fnyste och påpekade vår förekomst i landet Belgien. Öl-landet Belgien. Vi drack i alla fall upp våra drickor och skulle precis skiljas åt när Linnéa klamrar sig fast vid mig. 'Du är mitt knark, sov hos mig i natt' brast hon. Om det är jag som har en skev definition av kärlek eller om det bara är vår humor, har jag dock inte kommit fram till än.

• Vaknade än en gång upp hos Linnéa, och när vi gjorde oss i ordning för att gå ut så börjar vi prata om Linnéas trosor och dess storlek. Lite osmidigt ställer hon sig upp i mitten på sängen och vänder och vrider sig om för att försöka komma åt lappen, som inte existerade. Hjälp mig, säger hon, och jag gör vad hon ber mig om. Jag hinner emellertid knappt gå fram till sängen, än mindre tänka tanken; Bara inte någon av tjejerna kommer nu, när ett litet huvud tittar in och ser mig letandes efter storleken på Linnéas trosor. Jag och Linnéa ser på varandra och brister än en gång ut i gapskratt.

• Vi anländer tillslut till stället där de sålde 'All-you-can-eat-sushi' och förväntansfulla, samt väldigt hungriga, satte vi oss ner i väntan på maten. Det hela gick till så att man hade 5 rätter, eller omgångar om man så vill, där man fick kryssa i hur många av till exempel makirullar med lax eller friterade räkor man önskade äta under den specifika omgången. Mina ögon såg nog ut som dollartecken vid det laget, för i min familj så är en buffé inte ett tillfälle där man kan plocka lite av allt, det är möjlighet att äta upp varenda slant du lagt ut på ditt restaurangbesök. Sagt och gjort, vi äter. Och äter. Och äter lite till. Efter andra omgången så ger Linnéa upp medan jag och Annabel bara tittar på varandra och börjar hugga in på att beställa för en tredje. Har vi betalt för det, så ska vi banne mig äta för det. Maten börjar än en gång komma in, den ena rätten efter den andra, och helt plötsligt så känns det som om det inte finns något stopp på flödet av tallrikar som landar på vårt bord.  Hoppet i våra ögon började så sakta försvinna och vi kunde se Linnéas belåtna min när hon prompt vägrade att hjälpa till. Victory! Besluten högg jag dock in på köttet, det dyraste vi hade på bordet och vägrade ge upp tills segern var vår och mättnaden ett faktum. Lite glass gick dock ner ändå.. Jag menar, det var ju gratis.

• Jag gick en liten omväg på sisådär 1 timme då jag trodde mig kunna hitta vägen till Annabels hostell. Den skyller jag dock helt och hållet på Linnéa då hon inte informerat mig om att det fanns en annan väg som inte inkluderade en U-sväng runt halva Bryssel.

• Kvällen spenderades därefter med att spela biljard (Och att leta efter en sandwich-shop då jag blivit hungrig igen) samt väntandes på vattenpipan som tog väldigt lång tid på sig att finna vårt bord. När vi väl fått den så upptäckte jag dock att den otäcka bronkit-hostan jag gått runt med försvann efter ett tags inhalerande. Och folk säger att rökning dödar..

• Hela dagen har spenderats gåendes fram och tillbaka på De Brouckér, som jag varken jag stava eller uttala, samt shoppandes på en marknad i mina och Linnéas gamla hoods där jag blev med nya strumpbyxor och Linnéa fick en 2 kilos låda med litchées. Sedan drack vi de värsta kaffet i världshistorien och sa adjö till Annabel som skulle ta tåget hem. Nästa gång kanske vi inte ska vänta 2 år med att träffas..

• Jag och Linnéa hade en smärre fight över en påse med nötter jag bar på då jag sa på engelska:

E till L: Your nuts.
L: Yeah, I'm nuts..
E: No, your nuts. Take them.
L: Haha, Yeah. I know.. I'm so nuts.
E: NO, YOUR NUTS!
L: Well, Yeah, you've said I'm nuts already..
E: Gosh.. take your nuts.
L: I'm nuuuts.
Sen så smäller jag till henne med påsen och skriker:
E: DINA NÖTTER. TA DINA FÖRBANNADE NÖTTER.
L: Jahaaaaa, Thought you meant I was nuts.. You should've said it in Swedish!

Suck..


Och det var de dagarna i kortversion. Har även bokat biljett till Holland nu och börjar känna mig lite smått illamående över att behöva börja förflytta mig igen. Bekvämligheten att besatt mig. Suck..

Narcissisten Elin.

Belgare kan komma för en som ett ganska nonchalant och arrogant folk. Som kassörskan när hon såg på mig som om jag vore Putins avkomma, eller servitören som inte kunde bry sig mindre om vår vistelse, än mindre vår blotta existens. Annat är det dock när man tar på sig kjol. Det gillar dem. Mycket. Skulle ju som nämnt ut och sjunga karaoke igår kväll, och tänkte att varför inte klä upp sig lite när man ändå håller på då liksom. Sagt och gjort, jag tog på mig min kjol och de nya fina strumpbyxorna jag köpt (Som förövrigt gick ett hemskt öde till mötes, men jag kommer till det sen) och helt plötsligt så tror jag att Anpach's alla män vaknade. Först road, sen ganska besvärad, kommer det upp en man vid min sida och börjar prata med mig på franska. Uppläxad som jag blivit om att inte prata med främlingar efter klockan 8, om man håller sin mobil och underliv kärt då vill säga, så fortsätter jag gå med musiken pumpandes i öronen. Han försöker vinka på mig, jag fortsätter gå. Han skriker, jag fortsätter gå.  Tillslut så rycker han bara på axlarna och ger sig av. 'Äckliga kryp' tänker jag när jag kommer till Metron, sätter mig ner, och upptäcker att överdelen på min väska är öppen. Förskräckt kollar jag igenom den så att allt jag köpt fortfarande kvar är i min ägo, och plötsligt så går mina tankar tillbaka på mannen som jag precis kallat ett 'Äckligt kryp' i mina tankar. Ajdå, är allt jag hinner tänka innan skammen lägger sig. Snacka om narcissistiskt, Elin.


Jag kom i alla fall fram till Linnéa i en hel och ren bit, samt mäkta stolt över att jag hittade helt och hållet själv. Klapp på axeln. Vi gick igenom dagen tillsammans i parken och konstaterade även att jag behövde byta tröja då jag såg ut som flickan från en broschyr över franskrike med hatt, röda läppar, blå-vit-randig topp och svart kjol. Jag saknade bara baguetten. Toppen blev utbytt och vi var klara för att gå, eller nej.. vänta. Jag var klar, Linnéa virrade runt som vanligt. Tillslut så kom vi i alla fall iväg och in på karaokebaren där folket väntade på vår ankomst. Vi minglade lite, jag drack en hel del Duvel för att klara av att gå upp på scenen och framföra Spice Girls 'Wannabe' och publiken jublade åt vårt 5-manna projekt där Linnéa var Emma, (Solklar liknelse) jag var Ginger-spice (Tydligen den som är mest hipster) Lykke blev Scary-Spice (Vi hade hört talas om en rappar talang) Ariel fick bli Sporty-spice (Motsägelsefullt då hon bröt armbågen..) och Ellen fick anta rollen av Posh-spice av uppenbara skäl. Kvällen gick och mina strumpbyxor gick sönder då jag satte fingret i dem och inte bara lossade en maska utan gröpte ett helt hål vilket snabbt resulterade i en dominoeffekt av befriande maskor ner till mitt knä. (Det ledde också till en intressant promenad hem idag..) När karaoken började dö ut så bestämde vi i alla fall oss för att dra, och med en omväg runt vad som tydligen ska vara världens bästa pommes ställe, så landade jag och Linnéa tillslut säkra i hennes säng.

Idag har jag inte gjort mycket mer än att sova mig ur Duvel-dimman och kittla Linnéa då hon i 21 år påstått sig inte kittlig. Fick även till en springtur på eftermiddagen och senare så ska vi möta upp med Annabel, som jag på dykbåten i Australien, och som jag inte träffat på runt 2 år. Kul! Men nu ska jag köpa choklad. För det, det är jag värd.

Parkhäng #Can'tbreath.

Har spenderat hela dagen hängandes (Observera, inte bokstavligen. Vi är inga fladdermöss) i parken med sköna människor, och förutom att jag troligen kommer att få en exceptionellt snygg bränna ifrån solglasögonen så har i blivit fotograferande av en väldigt underlig man, som la sig ner i gräset och tog kort på oss som om det vore det mest naturliga i hela världen, ätit så mycket mat att det skulle kunnat göda en liten ko i några dagar, och skrattat väldigt gott åt de senaste dagarnas fadäser. Vi kom i alla fall fram till att svenskar är ett folk att inte vilja bråka med, för vi har attityd. Tydligen. Och jag som trodde att vi var neutrala. Tji fick jag!

Nej, nu ska jag sova innan vi ska gå på karaoke - den enda scenen jag aldrig någonsin kan tänka mig att bestiga. Wish me luck.

BFF's foh lifah.

Då jag äntligen börjat hitta runt i denna konfunderande staden så nämner jag till Linnéa att jag på förmiddagen gått förbi världens mysigaste fik med en massa kuddar planterade i fönstret. Vi var bara tvungna att dricka kaffe där, liksom. Lite road frågar hon vilket gata den låg på och eftersom namn, och än mindre gatunamn, är något jag kan kalla dygd så börjar jag förklara vägen. Flinet blir bara större och större ju längre jag drar ut på min utsvävande beskrivning om 5 Euro shops i ena hörnet och en gammal gubbe i det andra, och tillslut så frågar hon mig om fiket om möjligen inte heter 'Peck 47'. Häpen och lite snopen, då jag trodde mig hittat en oupptäckt guldgruva, frågar jag hur hon visste det och får förnöjt tillbaka att det är ett av hennes favorit caféer och att hon ofta brukar gå dit. Flinet visste vid den punkten inga gränser. Nedbruten efter ett litet nedslag så rycker jag dock upp mig igen och säger att jag i alla fall hittat den snyggaste jackan. (Jack-jakten har varit konstant sedan jag kom hit då jag inte kunde ta med mig min -Okej, min mammas som jag la anspråk på ganska tidigt- skinnjacka då den bokstavligen höll på återgå till molekylnivå och jag ännu en gång fallit in i den mysiga, men inte så smickrande backpackerklädseln.) Än mer road frågar hon mig ungefär vart jag hittat den, och vad den kostade. Ännu en gång så förklarar jag ungefär vart butiken låg och priset på det nämnda, medan flinet vid det laget börjat blinka som en enarmad-bandit när man vunnit högsta vinsten. Jag frågar vad hon håller på med och innan hon spricker så hinner hon säga; 'Jag har nog kollat på precis samma jacka som du, den är skitsnygg!' What to do liksom, vi lever ju i symbios.


Sagt och gjort, idag så tog vi en tur på stan för att se om det var så att vi faktiskt levde inuti varandras huvuden. Och jodå, det gjorde vi allt. Jag blev med jacka och Linnéa fick sin efterlängtade väska, medan vi båda hela tiden duckade och skrek till då de sköt någon bombliknande smällare på grund av en manifestation. Jäkla Belgare. Alltid så dramatiska. Nu sitter jag i alla fall kvar på det episka caféet och försöker stänga ute både sorlet av de gamla manifestations-människorna, som alla kom in samtidigt och förväntar sig service på momangen, och hungern då jag inte vill öka stressen på den stackars servitören. Jag hoppas att de går tillbaka till sin manifestation snart och lämnar mig ensam med mitt fortfarande snoriga huvud och de mysiga kuddarna. Det tycker jag fan att jag förtjänar.

Juste, jag tror förresten inte att det gillar hipsters här. De kollar konstigt på mig..

Hostel life.

Då var första natten på mitt nya hostell avklarad och förutom risken att bli våldtagen om man går ut för sent på egen hand är ganska stor och att det inte finns något kök, så är det ett väldigt fint ställe. Det där med köket tog jag dock helt och hållet tog för givet, men när jag fick höra att det fanns en micro så lös jag upp och tackade tyst de kinesiska tjejerna jag bodde med på zucchinifarmen. De tog nämligen alltid upp all yta i köket vilket ledde till att jag lärde mig att tillaga all mat med hjälp av micron, så numera kan jag göra allt ifrån att koka ris och pasta till att laga gröt och scrambla ägg. They call me a survivor. Så det var precis det jag gjorde i morse efter att jag vaknat. Jag tog på mig mina skrikiga blåa Bali-byxor, drog på mig en gammal T-tröja och tänkte att jag i alla fall skulle vara så pass sofistikerad att ta på mig en tjocktröja för att dölja min BH-löshet. Tji fick jag. Tydligen så är detta mer av ett hostell där folk stannar för att åka på jobbrelaterande möten, inte för att bara ha någonstans att sova medan bästa kompisen passar barn, så pyjamas var nog inte riktigt den dress-coden som blivit PM:ad till folk.  Eller så hade de bara missat att skicka till mig. Hur som än helst så satt folk djupt insjunkna i sina laptops, vissa drack en sipp kaffe ifrån kaffemaskinen eller mumsade på en liten kultiverad brödbit, allt tills jag kom ner i all min blåa prakt och började blanda ägg i en av kopparna, havregryn och mjölk i ett annat kärl och skar äpple så gott jag kunde utan en riktigt kniv eller skärbräda. Folk sneglade lite intresserat, eller kanske var det besvärat.. jag vet inte, och jag kunde inte bry mig mindre då jag glömt äta mat kvällen innan. Aja, de kommer få vänja sig vid synen av en BH-lös Elin i morgonskruden för jag ska ju faktiskt stanna här i 10 dagar till, and I'm not going away.

Ma hoods.

Okej. Så det hela började med ett stort 'fuck-you' finger till Linnéa när hon kom in strosandes på ankomsthallen som inget hade hänt, när hon i själva verket var 30 minuter sen och hade lämnat mig utan möjlighet att kontakta någon eller ens med en vetskap om vart hon bor. 'Din jävel!' blev med andra ord min välkomstfras och Linnéa bara log emot mig och börjar fnissa, och det tog knappt 10 sekunder innan jag också stämmer in ifrån mitt håll. Balansen var återupprättad och vi kunde åka hem till hennes massiva hus där jag ständigt tappade bort mig och inte riktigt visste vilket rum som låg på vilken våning. Att hitta runt ensam i Bryssel känns med andra ord inte så lovade, men jag har ju i alla fall en karta. Nu ska jag bara lära mig att läsa den också..


Vår första kväll spenderades på en rockbar med Linnéas väninnor, deras respektive killar och deras respektive vänner.  De sa att de inte skulle bli en sen kväll och jag kommenterade att det oftast blir hela natten igenom när man väl sagt att det ska sovas tidigt. De sa, aldrig i livet, jag tänkte; Jo, jag tackar. Istället så förundrades vi över ölen och priset på det just nämnda, hur killarna betalar för tjejerna utan att förvänta sig att få någonting tillbaka medan jag även slängde in några social antropologiska experiment genom att köpa dricka till Linnéa medan hennes dejt chockerad tittade på. Ja, jag får kickar för mindre.  Hur som än helst så tyckte någon att det var en super idé att chippa ihop till en flaska vodka och dricka den som 16 åringar utanför affären med lite cola, om någon kände för den mixen (Jag menar, fint ska det va!), och när en av tjejerna behövde gå lite till sidan så följde jag med och vi började snacka. Vodkan pratade nog ganska mycket vid det laget men när vi äntligen började komma någon vart så kom det upp en kille och började prata med oss. Irriterande som jag tyckte att han var ber jag honom att försvinna, gärna väldigt långt bort, och inte snacka med oss igen, för det är precis så som jag skulle gjort i Sverige. Då den kommentaren inte riktigt verkade sjunka in och han började röra den andra tjejen så skriker jag istället till honom att ge med sig och sluta röra henne medan jag går emot honom. Tydligen, har jag fått förklarat till mig, så är det någonting man inte gör med Belgare, men jag tänker ju fortfarande som en Svennebannan, så det hela slutar med att någon drar mig åt sidan och skriker på mig. Linnéa skäller ut mig och börjar oroa sig för vad hon skulle behövt säga till mig mamma, och tillslut så orkar jag inte mer så då börjar jag bara skratta och hon likaså. Aja, jag antar att du i alla fall inte behöver oroa dig för att berätta för min mamma nu, Linnéa.

Vi fortsatte kvällen som om ingenting hade hänt och försvann upp på ett dansgolv där folk snodde min hatt och Ellen tog tillbaka den. Någonstans på natten tyckte dock jag och Linnéa att det är dags för pommes frites och vi beger oss ut, jag helt och fullt försäkrad om att Linnéa kan vägen hem. Yeah, right. Vi går ett tag och områdena blir inte direkt bättre. Tillslut så ser Linnéa i alla fall en skylt när det står 'Gare du Midi' och hon utbrister 'Men herregud, detta är ju helt fel håll. Detta är ett skit dodgy ställe - DET ÄR HÄR DU SKA BO SEN!'  Lycklig över att tröttheten gjorde mig för lam för att reagera, blir vi helt plötslig klarvakna av att det kommer upp en kille som inte riktigt vill ge med sig. Det ända jag tänker är; jag ska inte göra om misstaget från innan och bara han inte drar fram en kniv. Vi hade dock tur för hans telefon ringde efter ett tag och vi lägger benen på ryggen tills vi hittar ett ställe där de säljer maten vi vill ha och vi kan än en gång bryta ihop av skratt. Klockan fyra eller fem så kommer vi in trillandes tillbaka och morgonen efter så får vi reda på att en tjej ramlat ner för trappan och brutit armbågen och det ända jag kunde tänka var; Jo, jag tackar.


Några dagar har gått och vi har strosat omkring i Bryssel, druckit väldigt mycket kaffe och försökt påbörja vår ambition att äta oss igenom den här staden. Jag har även flyttat in på hostelet i ma old hoods och fått en fin förkylning då Linnéas värdfamilj varit förkylda och vi fortfarande lever i limbo som Peter nyligen uttryckte det. Så nu ska jag nog försöka att hitta den där kartan och lära mig lite om hur man navigerar med hjälp av den, så kanske jag undviker andra missöden att berätta om för barnbarnen..