Det är långt tills dess.

Min gymnasielärare bytte jobb lite då och då. Hon hade varit barnmorska, journalist och nu var hon svenskalärare i vår bråkiga klass. Hon vad med andra ord stencool. Hon fick allting att verka så enkelt - bara du ville det tillräckligt mycket och tog i lite.

Men nu är det ju det här med verkligheten. Den är ju inte alltid lika enkel, även om du tar i och vill det utav kung och fosterland.

Förra veckan hade vi ett möte på jobbet. Det går inte så bra för koncernen, och nu ska man satsa mer på webben. Försöka komma ikapp konkurrenterna som började för flera år sedan, och inget fel i det. Man kan inte jaga läsare på plattformar där läsarna inte är. Men de ska spara. Spara in på personal. På människor. Kollegor.
De varnade mig att tidningsdöden var nära innan jag började min utbildning,  nu fick jag se den i vitögat. Nu blev det verklighet.

Min svenskalärare fick allting att verka så enkelt. Vill du vara pigg? Ta cykeln till jobbet även om du fyllt 65. Göra dig hörd? Sätt ner foten. Byta jobb? Ta upp skolböckerna och skaffa ett nytt. Och fram tills nu är det så jag har sett på livet. Vill du något så ta tag i det, och så löser det sig. Men hur ska det kunna lösa sig när knuten är en snara runt halsen? Få ett jobb när ingen anställer?

Ibland så tänker jag om jag skulle kunna offra allt för journalistiken. Om jag skulle kunna ligga sömnlös över att jag inte fått just det jobbet, på den redaktionen. Om jag skulle flytta land och rike runt för att ens få ett jobb - eller kanske bara ett vikariat. Skulle jag känna att det var värt att må dåligt över, om det nu inte skulle gå vägen? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Förut så tänkte jag att resa runt och jobba mig fram skulle vara rätt väg att gå. Och kanske stämmer det. Men samtidigt vill jag inte vakna upp och vara medelålders, med inget mer än nålar i en karta på mitt CV. Men som min kära pojkvän sa:

- Det är långt tills dess, älskling.

Tecken på att man börjar bli gammal, eller i alla fall äldre..

1. Sticky Fingers är inte längre Stället med stort S. Första torsdagen i varje månad samlade de oss skrangliga 18-åringar som hungrade efter klubbar med en 18-års gräns, och ledordet var packat. På alla bokstavliga, och möjliga sätt. Nu, på en lördag, var dansgolvet knappt halvfullt.
2. Nu bryr man sig inte längre att ledordet inte är packat på alla möjliga och bokstavliga sätt. Du kan göra dina egna fest, inne i ditt numera mogna huvud.
3. Kläderna du väljer för kvällen är lite annorlunda från dem du valde som debuterande sexbomb. Numera är det inte en tight, alldeles för kort fodralklänning, och alldeles för höga skor som gör så ont att du ser bajsnödig ut efter en timme, utan tröja, jeans och skor du vet kommer kunna bära dig hem när du så skulle vilja. You just don't give a fuck, om man ska prata klarspråk.
4. Förut, när du fixade ditt smink och hår, gick du efter tesen More is more. Du hade med andra ord kunnat ansöka om jobb som fågelskrämma när du ändå höll på.
5. Förut tog det en hel dag att göra sig i ordning. Du skulle ju ändå hinna raka benen, lägga håret rätt, fixa sminket, välja kläder och hinna spruta en hel parfymflaska över dig. Nu hoppar du ut ur duschen, sätter på läppstiftet, trycker hatten över kalufsen och hoppas att håret inte får en allt för synlig hattkant.
6. Du börjar bli påtagligt påverkad efter tre öl, och väljer då ett förståndigt glas vatten. Ni hörde rätt foks, vatten - inte vodka.
7. Trots att du bara drack tre öl är baksmällan värre än när du spelade drickspel med ren jägermeister.
8. Att klubba är inte längre synonym med att spana efter en potentiell pojkvän, (Yeah, right!) eller om pojkvänseskapaderna inte ville sig - någon att fördriva en natt med. Nu har du din hubby som troligen sitter och kollar på fotboll någonstans, och det känns jävligt skönt.
9. Du vill heller inte att killar ska grabba tag om dig, eller åla sig emot dig i ett desperat försök att ta kontakt. Något som förut var smått irriterande, men som man då accepterade som en del av kvällen, är idag något som skulle kunna generera en fet smäll.
10. Du kommer ihåg vad som hände kvällen innan.

Praktikvecka 1: Up and running.

Första praktikveckan är påbörjad och jag ska inte ljuga - det är skönt att vara hemma. Eller ja, nästan hemma. Halmstad kan väl ändå räknas.

Detta är lite jobbigt. Just nu sitter jag och väger varenda ord. Suddar ut, skriver om. Som att någon skulle rätta mina bloggtexter när jag uppnått precis rätt antal tecken. Yeah, right. Då har någon för mycket fritid skulle jag vilja påstå.

I måndags skulle jag i alla fall göra så pass simpla saker som att logga in på min dator. Det gick väl ändå hyfsat. Jag behöver inte ringa supporten i alla fall. Problem uppstod inte förens moment nummer två. Elin skulle logga in på sitt konto i Newspilot som används för massa saker i princip hela tiden. Tror ni Elin kom in på kontot? Ni som känner mig kan väl lägga ihop pusselbitarna - mina tekniska kunskaper och mina tidigare erfarenheter slash fadäser. Det gick med andra ord inte så bra. Efter det blev jag stammis hos supporten. Och då menar jag inte ens en sådan där lite mysigt dricksande stammis, utan snarare den som spiller ut öl och skyller på bordsgrannen.

Nu har jag i alla fall börjat bli lite varm i kläderna, med tre texter i ryggen där den ena känns bättre än den andre. Eller ja, det är ju min känsla. De som hjälper mig kanske inte tycker det, men då får det bli ett senare problem för supporten.

Vi och dem.

Det här med uppdelningar är något vi lärde oss redan vid barnsben, och det blev inpräntat i vår skalle varje gång någon smart jävel skrek ut "killarna mot tjejerna" på gympan. Men uppdelningarna vi har idag är väldigt annorlunda ifrån de vi hade som barn. Idag handlar det mindre om att bita ihop och komma igen efter att killarna vunnit med 20-0 i rugby, och mer om förtryck och utanförskap mot enskilda grupper och individer.

Jag är kristen, vilket gör att jag också umgås en del med människor som är ett fan av Gud. Men med tiden har jag har mer och mer dragit mig ifrån kyrkan. För den kärleken som predikas så flitigt i predikstolen lämnar ganska ofta inte bänken man satt på. I alla fall inte på det Gud-älskar-ALLA-barnen-sättet som tuggas om och om igen.

Jag känner många som pratar mycket om Guds kärlek; om att kyrkan är till för alla och att vi alla är Guds barn. Men som samtidigt kan tycka illa om muslimer, homosexuella och transpersoner. För när de grupperna kommer på tal så åker Gud-älskar-alla-barnen-snacket ut genom fönstret. Tydligen så är inte de människorna, i de specifika grupperna, lika mycket människor som vi andra. I alla fall inte om vissa får bestämma.

Tar man då upp detta kommer argument som; "IS och Al-qaida är muslimer", "Gud säger ingenting om att älska homosexuella i Bibeln." Argument som inte sträcker sig längre än den intelligensnivån som finns på Avpixlat. Hårt, jag vet. Men faktumet är att "vi" kristna inte är bättre än gemeneman, om man nu ska döma ett helt folk för enskilda grupper och individers gärningar. Något som kristna gärna förtränger är korstågen där kyrkan befäste sin makt genom våld. Inte jättetrevligt för ett folk som säger sig vara fromma som lamm. Sen så har vi KKK, Breivik och Hitler som växte upp inom den katolska kyrkan. Att kristendomen är helt oskyldigt är alltså inget som stämmer. Men vad jag vet så är det ingen som förknippar mig med Breivik, bara för att jag råkar vara kristen? Varför ska då muslimer som folk kopplas samman med IS?


Sen så har vi det här med homosexualitet och transgender. Vi är alla Guds barn, står det i Bibeln. I vilket sammanhang omfattar inte ordet "alla", precis alla människor på jorden. Finns det ett undantag i en bilaga någonstans som jag har missat? I så fall skulle jag gärna vilja läsa den, signerad Jesus. Det står också att man inte ska döma någon, utan att det är Pappa-Guds jobb. Så har han gett vissa människor på jorden ett specifikt, undercover, uppdrag i hans ställe? I så fall skulle jag vilja läsa kontraktet på det med.


Du behöver inte konvertera till Islam, om du nu inte känner för det, eller vakna upp som homosexuell, om du nu inte vill det. Men den kärleken som lämnas så duktigt i predikstolen borde följa med dig ut varje gång du möter människor, istället för att skrivas på Facebook eller printas ut på Instagram.

Du behöver inte acceptera någons val för att respektera det.

Lite klokare, lite bättre.

Då har vi kommit in på ett nytt läsår, och jag kan väl med facit i hand säga att min journalistiska utveckling pekar uppåt. Tur det, hade nog varit lite tråkigt annars.

Uppdateringen den senaste tiden har varit allt för skral då min alldeles personliga prestations-sidekick låg på och tyckte att jag skulle uppdatera hela tiden, och helst bättre och bättre inlägg för varje gång. Kanske lite svårt när man bor på ett internat, utanför en liten kommun långt upp i Gud vet var. Det händer liksom inte mycket mer än frukost-journalistsaker-kaffe-lunch-journalistsaker-kaffe-hem-serier om dagarna. Tillslut tar stoffet slut, om man inte ska hålla på att oj:a sig över diverse saker som trasig grammofonskiva på repet vill säga. Och det hade jag inte större lust med.

Nu är jag dock tillbaka efter några veckors ledighet, och jag är tröttare än någonsin. Tokyo med deras irrationella system och Niseko med en meter daglig puder hjälpte inte direkt till att vila upp en. Men kul var det. Speciellt den delen där jag kramade träd. Ni förstår, det är nämligen det man får göra när man fastnat en meter under snön bakom nämnt träd. Krama det, och hoppas att det hjälper till. Trädet hjälpte inte till. Jag vette fan varför. Kanske var det den delen där jag försökte bända av en stor gren för att komma loss som inte uppskattades.


Vi håller just nu på med sportjournalistik, och jag känner verkligen att jag är i mitt absoluta essä. Not. Idag ringde jag en bandyspelare och frågade varför de spelat så dåligt, och jag trodde att jag skulle dö på kuppen. Kanske hörde han till och med hur jag slog mitt huvud upp och ned en centimeter ovanför bordskivan i ren skam. Jag var nära att förgås, så hemsk jag kände mig. Men det gjorde jag inte och texten blev ju klar tillslut, nu ska jag bara komma på ett nyhetsknäck som involverar sport tills imorgon. Kan bli intressant.. Räknas schack?