Vi och dem.

Det här med uppdelningar är något vi lärde oss redan vid barnsben, och det blev inpräntat i vår skalle varje gång någon smart jävel skrek ut "killarna mot tjejerna" på gympan. Men uppdelningarna vi har idag är väldigt annorlunda ifrån de vi hade som barn. Idag handlar det mindre om att bita ihop och komma igen efter att killarna vunnit med 20-0 i rugby, och mer om förtryck och utanförskap mot enskilda grupper och individer.

Jag är kristen, vilket gör att jag också umgås en del med människor som är ett fan av Gud. Men med tiden har jag har mer och mer dragit mig ifrån kyrkan. För den kärleken som predikas så flitigt i predikstolen lämnar ganska ofta inte bänken man satt på. I alla fall inte på det Gud-älskar-ALLA-barnen-sättet som tuggas om och om igen.

Jag känner många som pratar mycket om Guds kärlek; om att kyrkan är till för alla och att vi alla är Guds barn. Men som samtidigt kan tycka illa om muslimer, homosexuella och transpersoner. För när de grupperna kommer på tal så åker Gud-älskar-alla-barnen-snacket ut genom fönstret. Tydligen så är inte de människorna, i de specifika grupperna, lika mycket människor som vi andra. I alla fall inte om vissa får bestämma.

Tar man då upp detta kommer argument som; "IS och Al-qaida är muslimer", "Gud säger ingenting om att älska homosexuella i Bibeln." Argument som inte sträcker sig längre än den intelligensnivån som finns på Avpixlat. Hårt, jag vet. Men faktumet är att "vi" kristna inte är bättre än gemeneman, om man nu ska döma ett helt folk för enskilda grupper och individers gärningar. Något som kristna gärna förtränger är korstågen där kyrkan befäste sin makt genom våld. Inte jättetrevligt för ett folk som säger sig vara fromma som lamm. Sen så har vi KKK, Breivik och Hitler som växte upp inom den katolska kyrkan. Att kristendomen är helt oskyldigt är alltså inget som stämmer. Men vad jag vet så är det ingen som förknippar mig med Breivik, bara för att jag råkar vara kristen? Varför ska då muslimer som folk kopplas samman med IS?


Sen så har vi det här med homosexualitet och transgender. Vi är alla Guds barn, står det i Bibeln. I vilket sammanhang omfattar inte ordet "alla", precis alla människor på jorden. Finns det ett undantag i en bilaga någonstans som jag har missat? I så fall skulle jag gärna vilja läsa den, signerad Jesus. Det står också att man inte ska döma någon, utan att det är Pappa-Guds jobb. Så har han gett vissa människor på jorden ett specifikt, undercover, uppdrag i hans ställe? I så fall skulle jag vilja läsa kontraktet på det med.


Du behöver inte konvertera till Islam, om du nu inte känner för det, eller vakna upp som homosexuell, om du nu inte vill det. Men den kärleken som lämnas så duktigt i predikstolen borde följa med dig ut varje gång du möter människor, istället för att skrivas på Facebook eller printas ut på Instagram.

Du behöver inte acceptera någons val för att respektera det.

Lite klokare, lite bättre.

Då har vi kommit in på ett nytt läsår, och jag kan väl med facit i hand säga att min journalistiska utveckling pekar uppåt. Tur det, hade nog varit lite tråkigt annars.

Uppdateringen den senaste tiden har varit allt för skral då min alldeles personliga prestations-sidekick låg på och tyckte att jag skulle uppdatera hela tiden, och helst bättre och bättre inlägg för varje gång. Kanske lite svårt när man bor på ett internat, utanför en liten kommun långt upp i Gud vet var. Det händer liksom inte mycket mer än frukost-journalistsaker-kaffe-lunch-journalistsaker-kaffe-hem-serier om dagarna. Tillslut tar stoffet slut, om man inte ska hålla på att oj:a sig över diverse saker som trasig grammofonskiva på repet vill säga. Och det hade jag inte större lust med.

Nu är jag dock tillbaka efter några veckors ledighet, och jag är tröttare än någonsin. Tokyo med deras irrationella system och Niseko med en meter daglig puder hjälpte inte direkt till att vila upp en. Men kul var det. Speciellt den delen där jag kramade träd. Ni förstår, det är nämligen det man får göra när man fastnat en meter under snön bakom nämnt träd. Krama det, och hoppas att det hjälper till. Trädet hjälpte inte till. Jag vette fan varför. Kanske var det den delen där jag försökte bända av en stor gren för att komma loss som inte uppskattades.


Vi håller just nu på med sportjournalistik, och jag känner verkligen att jag är i mitt absoluta essä. Not. Idag ringde jag en bandyspelare och frågade varför de spelat så dåligt, och jag trodde att jag skulle dö på kuppen. Kanske hörde han till och med hur jag slog mitt huvud upp och ned en centimeter ovanför bordskivan i ren skam. Jag var nära att förgås, så hemsk jag kände mig. Men det gjorde jag inte och texten blev ju klar tillslut, nu ska jag bara komma på ett nyhetsknäck som involverar sport tills imorgon. Kan bli intressant.. Räknas schack?