(Det var inte längesedan jag alldeles för full sprang ut och uppför några alldeles för stupa trappsteg, bärandes ett par alldeles för livsfarliga klackar. Allt medan högtalarna pumpade ut Loreens 'Euphoria' och vi skrek "Fy fan vad vi i bra" lite när vi tyckte att det passade bäst. Nej, det var inte längesedan jag alldeles för vettskrämd satte mig på ett väldigt stort plan och åkte till vad jag tyckte var en alldeles för stor verklighet. Allt medan verkligheten, lustigt nog, var den som började komma i kapp mig. För det kan ju tyckas som igår då vi alldeles ovetandes åkte till Oslo, bodde alldeles för många personer i alldeles för få rum och blev varse om en alldeles för vardaglig vardagstristess. Allt medan livet ändå på något sätt började landa i rutinen. Allt medan livet på något sätt började ta sin rätta form.
Eller vänta nu. Detta var ju tre år sedan. Vad hände där.. egentligen?
När jag tog studenten så stod jag i valet och kvalet mellan att ta den där utbildningen och bli sådär bra på brädan som folk sa att jag kunde, eller bara packa min väska och dra. Jag drog. Långt. Eller ja, väldigt långt för att vara exakt. För jag tyckte att ska man åka så kan man ju ändå göra det ordentligt, så jag stuvade ner mitt liv i en ryggsäck och for så långt bort jag bara kunde. Åkte ifrån allt jag kände till och hon jag brukade vara. Skiljde mig ifrån Svennekulturen, Jantepiskor och småstadsrundgången. Sa hejdå till allt jag visste, och allt någonsin vetat.
Det är lite mer än tre år sedan nu och någonstans på vägen så blev jag van vid känslan av ett portabelt hem, en ovisshet framtid och den-förlorade-dottern-syndromet som uppstod ibland vid släktträffar. Det var jag liksom. Var. För nu har flyttlasset landat, parkerat och slagit i handbromsen uppe i norr och här ser det ut som om jag stannar lite mer permanent. Eller ja. Permanent innebär på Elin-slang de närmaste två åren, något som dock har skrämt mig en hel del ändå. För vem är jag när jag inte reser? När jag inte har den ena vrickade historien efter den andra att berätta? När jag, som de flesta andra med mig, sitter och försöker att hålla koncentrationen uppe flera timmar i sträck under en lektion och inte springer med andan i halsen till nästan gate. När jag, som alla andra studenter, räknar pengarna på kontot och inte bara köper det jag vill för min feta Norge lön kommer ändå in början på varje månad. Ja, vem är jag när viftandet inte blir permanent längre..?
Detta har skrämt mig. Dessa frågorna jag precis radade upp. För jag vet inte. Jag vet inte vem jag är ute i ett arbetsliv där man kan klättra på stegen och inte bara är fast i ekorrhjulets ironi. Vem jag är när det väl kommer till kritan om att skaffa det där riktiga livet jag pratat om i tre år. Det livet där man köper skåpinredning som matchar, har en brevlåda och kanske till och med en levande pälsboll liggandes vid sängkanten. Klarar jag det? Kan jag stilla min kropp, som Peter ganska ofta uppmanar mig att göra? Går det ens, eller kommer jag behöva utesluta all form av socker-kolhydrat verksamhet för att energin ska sippra ut och iväg. Ja, som sagt. Jag vet inte. Jag vet bara att mitt så kallade parentesliv nu är över, och att jag har påbörjat min matchande IKEA samling av glas, skålar och tallrikar, för man måste ju börja någonstans. Slutparentes.)
