Det är långt tills dess.

Min gymnasielärare bytte jobb lite då och då. Hon hade varit barnmorska, journalist och nu var hon svenskalärare i vår bråkiga klass. Hon vad med andra ord stencool. Hon fick allting att verka så enkelt - bara du ville det tillräckligt mycket och tog i lite.

Men nu är det ju det här med verkligheten. Den är ju inte alltid lika enkel, även om du tar i och vill det utav kung och fosterland.

Förra veckan hade vi ett möte på jobbet. Det går inte så bra för koncernen, och nu ska man satsa mer på webben. Försöka komma ikapp konkurrenterna som började för flera år sedan, och inget fel i det. Man kan inte jaga läsare på plattformar där läsarna inte är. Men de ska spara. Spara in på personal. På människor. Kollegor.
De varnade mig att tidningsdöden var nära innan jag började min utbildning,  nu fick jag se den i vitögat. Nu blev det verklighet.

Min svenskalärare fick allting att verka så enkelt. Vill du vara pigg? Ta cykeln till jobbet även om du fyllt 65. Göra dig hörd? Sätt ner foten. Byta jobb? Ta upp skolböckerna och skaffa ett nytt. Och fram tills nu är det så jag har sett på livet. Vill du något så ta tag i det, och så löser det sig. Men hur ska det kunna lösa sig när knuten är en snara runt halsen? Få ett jobb när ingen anställer?

Ibland så tänker jag om jag skulle kunna offra allt för journalistiken. Om jag skulle kunna ligga sömnlös över att jag inte fått just det jobbet, på den redaktionen. Om jag skulle flytta land och rike runt för att ens få ett jobb - eller kanske bara ett vikariat. Skulle jag känna att det var värt att må dåligt över, om det nu inte skulle gå vägen? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Förut så tänkte jag att resa runt och jobba mig fram skulle vara rätt väg att gå. Och kanske stämmer det. Men samtidigt vill jag inte vakna upp och vara medelålders, med inget mer än nålar i en karta på mitt CV. Men som min kära pojkvän sa:

- Det är långt tills dess, älskling.

Tecken på att man börjar bli gammal, eller i alla fall äldre..

1. Sticky Fingers är inte längre Stället med stort S. Första torsdagen i varje månad samlade de oss skrangliga 18-åringar som hungrade efter klubbar med en 18-års gräns, och ledordet var packat. På alla bokstavliga, och möjliga sätt. Nu, på en lördag, var dansgolvet knappt halvfullt.
2. Nu bryr man sig inte längre att ledordet inte är packat på alla möjliga och bokstavliga sätt. Du kan göra dina egna fest, inne i ditt numera mogna huvud.
3. Kläderna du väljer för kvällen är lite annorlunda från dem du valde som debuterande sexbomb. Numera är det inte en tight, alldeles för kort fodralklänning, och alldeles för höga skor som gör så ont att du ser bajsnödig ut efter en timme, utan tröja, jeans och skor du vet kommer kunna bära dig hem när du så skulle vilja. You just don't give a fuck, om man ska prata klarspråk.
4. Förut, när du fixade ditt smink och hår, gick du efter tesen More is more. Du hade med andra ord kunnat ansöka om jobb som fågelskrämma när du ändå höll på.
5. Förut tog det en hel dag att göra sig i ordning. Du skulle ju ändå hinna raka benen, lägga håret rätt, fixa sminket, välja kläder och hinna spruta en hel parfymflaska över dig. Nu hoppar du ut ur duschen, sätter på läppstiftet, trycker hatten över kalufsen och hoppas att håret inte får en allt för synlig hattkant.
6. Du börjar bli påtagligt påverkad efter tre öl, och väljer då ett förståndigt glas vatten. Ni hörde rätt foks, vatten - inte vodka.
7. Trots att du bara drack tre öl är baksmällan värre än när du spelade drickspel med ren jägermeister.
8. Att klubba är inte längre synonym med att spana efter en potentiell pojkvän, (Yeah, right!) eller om pojkvänseskapaderna inte ville sig - någon att fördriva en natt med. Nu har du din hubby som troligen sitter och kollar på fotboll någonstans, och det känns jävligt skönt.
9. Du vill heller inte att killar ska grabba tag om dig, eller åla sig emot dig i ett desperat försök att ta kontakt. Något som förut var smått irriterande, men som man då accepterade som en del av kvällen, är idag något som skulle kunna generera en fet smäll.
10. Du kommer ihåg vad som hände kvällen innan.

Praktikvecka 1: Up and running.

Första praktikveckan är påbörjad och jag ska inte ljuga - det är skönt att vara hemma. Eller ja, nästan hemma. Halmstad kan väl ändå räknas.

Detta är lite jobbigt. Just nu sitter jag och väger varenda ord. Suddar ut, skriver om. Som att någon skulle rätta mina bloggtexter när jag uppnått precis rätt antal tecken. Yeah, right. Då har någon för mycket fritid skulle jag vilja påstå.

I måndags skulle jag i alla fall göra så pass simpla saker som att logga in på min dator. Det gick väl ändå hyfsat. Jag behöver inte ringa supporten i alla fall. Problem uppstod inte förens moment nummer två. Elin skulle logga in på sitt konto i Newspilot som används för massa saker i princip hela tiden. Tror ni Elin kom in på kontot? Ni som känner mig kan väl lägga ihop pusselbitarna - mina tekniska kunskaper och mina tidigare erfarenheter slash fadäser. Det gick med andra ord inte så bra. Efter det blev jag stammis hos supporten. Och då menar jag inte ens en sådan där lite mysigt dricksande stammis, utan snarare den som spiller ut öl och skyller på bordsgrannen.

Nu har jag i alla fall börjat bli lite varm i kläderna, med tre texter i ryggen där den ena känns bättre än den andre. Eller ja, det är ju min känsla. De som hjälper mig kanske inte tycker det, men då får det bli ett senare problem för supporten.