Grandma's on a roll..

Trotts sitt sköra tillstånd så lyckas ändå min farmor med konstycket att dissa mig. Rejält därtill. Nu vet jag i alla fall vart de generna kommer ifrån..

 

Åker i gårdagen till Halmstad för att umgås och hålla ett öga på min kära farmor och ser till min stora glädje att prylbögen Bosse köpt ännu en mackapär till sin gedigna teknik kollektion. Denna gången är det en av de populära Nespressomaskinerna som blivit inhandlade och jag går spinnande till bädds medan jag tänker på all god kaffe som morgondagen ska inbringa. Sagt och gjort, frukosttimmen kommer och jag står där och väljer mellan 'Café au lait', 'Chocolate caramel' och någon annan sort som är omöjlig att stava, än mindre uttala. Valet faller på den kapseln jag trodde skulle ha en hint av choklad, och jag sätter därefter igång maskinen, trycker i kapseln och väntar på att den ska bli grön. Startklar som jag trodde att den var trycker jag igång mackapären, hör hur den börjar brumma och väntar på att kaffet ska börja rinna ur den lilla pipen. Förgäves, ska det visa sig att min väntan varit då pappa efter ett tag påpekar att det nog är en bra idé att fylla på vattnet medan farmor går igång och börjar repetera att: 'Ja, det kan ju till och med JAG förstå, att man ska fylla på vattnet. Klart man måste ha vatten, Elin..!' Smått skamset sväljer jag stoltheten och fyller på kärlet, allt medan farmor fortsätter rubba in vikten av vattnet i en kaffekokare, och väntar ivrigt på att mitt kaffe nu äntligen ska bli klart. Brummandet går igång och ut kommer vätskan, som jag tyckte var en hel del mörkare än det borde, och jag inser varför när jag smakar på det. 'Chocolate caramel' var nämligen inte kaffe med en hint av choklad- det var choklad, och enbart choklad. Förargad tänker jag ändå att jag får försöka dricka upp mitt misstag, men att jag då ska ha en kopp te till i alla fall. Någon vätska måste jag ju ändå få i mig.  Farmor hjälper mig att finna en tepåse och jag håller precis på att sträcka mig efter vattenkokaren när farmor lägger sin hand på min axel och med ett hånleende på läpparna säger; ’Ja, Elin. Glöm nu inte vattnet..’ Tanten är inte lite fräck, hon.

 

Tror förresten inte att det är min dag idag. Eller å är kaffeguden arg på mig. Försökte i alla fall  med en ny kopp, denna gången med kaffe i kapseln, och när jag belåtet lyckts pressa den utan misstag (och denna gången med vatten) så ska jag bara lägga i liiite socker. Hm. Tror jag överskattade min talang för att hälla saker ganska gravt för helt plötsligt så hör jag bara ett plums och i min kopp så ligger hela karet med strösockret. Jag ger upp, minst sagt. Inget mer kaffe för Elin denna helgen.

Du och jag Ingegärd.

Tack vare SJs beräkneliga tabbe så har jag fått en ny bundis. Hon heter Ingegärd och är något runt en pensionsålder som jag inte vågade fråga om av rädsla för att verka oartig. Lite äldre kvinnor verkar liksom lite känsliga över just det, ens ålder, så jag tänkte att det var bäst att låta bli. Trevlig var hon i alla fall, och vädret tyckte hon var ett bra samtalsämne. Därför var det ju väldig tur att vädret också skiftade så pass mycket som det gjorde och landskapet förändrades utmed de 21 timmarna vi satt på tåget tillsammans, då hade vi ju liksom alltid någonting att prata om. Alltid någon klimatförändring att påpeka. Ja, hon var trevlig och jag tror faktiskt att hon tyckte om att höra på angående mina resor hit och dit lika mycket som jag gjorde när hon berättade om sitt liv som läkarsekreterare. Ingegärd hade också två barn, två döttrar, varav den ena levde i Gällivare där hon precis varit och hälsat på sitt barnbarn som konfirmerat sig. Vart hennes man var frågade jag aldrig, fast jag undrade helt fanatiskt tills jag kom på mig själv och bannade mina tankar. Jag menar, kanske levde hon under vittnesskydd, kanske hade hon låtit sig insemineras två gånger. (Eller bara levt lite wild and crazy några år..) Det var inte min roll att lägga näsan i blöt här och kanske riva upp gamla sår, om de nu fanns några. Det hade jag ingen rätt att göra. Jag tror dock att hon kanske levt ett ganska hårt liv förut för hon pratade så försiktigt, som om hon vägde varenda ord och försökte avgöra om de var värda att yttras, allt i rädsla för att få en snäpp på fingrarna om beslutet varit felaktigt. Det gjorde bara att min respekt växte ytterligare för den ganska hippt klädda pensionsålders kvinnan som satt 21 timmar på ett tåg bara för att se sitt barnbarn och tvingades dela vagn med en babblande, neurotisk ungdom.  Ja, Ingegärd var cool, och jag önskar henne allt lycka till i livet precis som hon gjorde mig när jag berättade om Kalix och mina framtidsplaner. Hon förtjänar fan något riktigt, riktigt bra. Tycker jag. Så lycka till Ingegärd och tack för att du spenderade 21 timmar av ditt liv babblandes om väder, Australien och Östra sjukhuset allt medan en neurotisk ungdom försökte stilla sin kropp i väntan på ett stundade besked...

Hypokondri och Kalix.

Nyheter om SAS strejk och inställda flyg, en påträngande biljettförsäljning där människor försöker pruta tills blodet sprutar och vi skapar ett blodbad av kaos och den stundade intervjun med en känsla av att kunde jag inte gjort lite mer? Allt mixat tillsammans Linnéas hypokondri som nog har nått mig med, och känslan av att hjärtinfarkten nu är nära. Riktigt nära. Kanske kommer jag inte ens klara mig till Kalix för jag kan nästan höra hjärtslagen upp i öronen. Du-dunk. Du-dunk. Eller kanske är det bara stressen av att kunna bli ratad, att jag frivilligt ställt mig på bilvägen och inte vet om jag ska bli överkörd eller inte. Men här står jag nu, fastnaglad och förmår inte att röra mig. En del av rädsla, en del som säger att min framtid ligger framför mig och jag måste utvänta domen. Förhoppningsvis så jag har i alla fall lärt mig att dämpa det potentiella fallet vid det här laget, och jag hoppas att det ska lägga sig som någon slags lättnad. Någon slags tröst. Nu får vi bara vänta och se..

Hem ljuva Sverige?

Då var man tillbakabunden i Svearike och anpassningsprocessen är i full fart. Irritationen har varit lätt med en stundade förkylning och diverse cirkulerande orosmoln, och jag är rädd att min kära far kanske har fått ta en liten känga eller två på grund av det. Fint är det i alla fall när vi sitter mittemot varandra, med var sin kopp kaffe och uppslagna datorer, och diskuterar ekonomiska bubblor, djupgående tankenötter och den avlägsna världsfreden. Ja, citat alá Gandhi och Dali Lama har haglat de senaste dagarna och bråket över den odiskade kaffekokaren verkar avlägset nu. Så kanske kan detta gå bra i alla fall. Kanske kan jag anpassa mig till Svensson livet, kanske kan jag till och med gilla det i slutändan. Jag får bara tänka på vad gamle Gandhi sa; 'Det finns mer i livet än att öka farten' och skatta mig lycklig över allt jag fått uppleva de senaste åren. Det går nämligen inte att överträffa, hur mycket jag än skulle öka farten.

This is it.

De sista skälvande timmarna innan min buss ska ta mig hem till Svearike och jag känner en viss förväntansfull lättnad över det hela. För hur mycket Norge än känns som mitt hem så är det inte riktigt hemma, och kommer nog aldrig att vara heller. Sen kan jag väl tillägga att sova i sin egna säng och inte behöva övernatta på folks soffor, golv eller uppblåsbara madrasser med hål i kommer som en liten bonus. Ja, bara tanken av att kunna gå naken från duschen till det egna rummet eller gå på toa utan att låsa dörren känns som en oerhörd lyx. Men jag antar det är vad resandet är till för, för att få en att uppskatta det man allaredan har där hemma.


Min resa hade inte kunnat få ett bättre slut med lunch på gamla jobbet tillsammans med Ingrid, indiskt storkok och longboard lektioner, men nu är det dags att tacka för mig. Precis som igår när vi på en kvällspromenad gick förbi Oslo konsthögskola och det stod 'This is it' med upplysta bokstäver på taket så är det hög tid för mig att säga detsamma.

This it it. Tack och hej.

Burp it!

Då var min tid i England över och vi kan väl tacka Gud för att jag lyckades ta mig över det Norska havet (Reservation för fel hav på den) ännu en gång. Lever gör jag också. Folk tyckte nog dock att jag var lite knäpp som stod och gjorde korstecknet titt som tätt..

Vi kan väl börja ifrån början, det brukar vara enklast då. London. Tja, vad ska man säga. Jag sov ihop knölad på mina vänners soffa i sju dagar allt medan vi drack, söp, pimpla och intog alkohol om vartannat. Lyckades med bedriften att springa över 18 kilometer någonstans mellan bakfylla och nästa utekväll, vi såg musikalen Wicked medan jag bölade som ett litet barn och försökte skylla vattenläckan på vinet vi smugglat in, och dessförinnan blev jag kysst av en tjej då hennes homosexuella kompis svurit att jag var lesbisk. Den skyller jag på hatten. Så ja, summa summarum (Nej det står inte fel, det är skåningarnas fel!) så var det hela en bra vecka, men  att lämna hetsen och ett krångligt Metrosystem bakom sig var inte helt dumt det heller. Upp och iväg, liksom.

Anländer i Pewsey en timma senare än sagt och får direkt dåligt samvete över att John fått vänta samma tid i sin bil, spanades efter en buss som aldrig anlände. Inte så man vill starta en vistelse när man ska bo hemma hos personen, som också varit snäll nog att erbjuda upphämtning. 1-0 till han och vi har inte ens sagt hej än. Vi kör i alla fall hem till honom och där får jag möta hans föräldrar som är den mest stereotypa bilden av Engelsk rik medelklass som någonsin vandrat denna jord. Jag menar, hans mamma var uppe och bakade en fruitcake klockan 9 en lördagsmorgon, det säger väl ändå allt. Det var med andra ord dags att dra fram allt bonneförnuft jag någonsin besuttit och smörja deras krås riktigt ordentligt för att slippa bli en dekoration på väggen, något som jag faktiskt tror gick ganska bra till en början. Ja, jag fick nästan känslan av att jag var där som en dejt till John ett tag och skulle komma att bli accepterad i familjen, sedan händer det som inte fick hända. Jag rapar. Vid matbordet. Allt blir tyst. Det enda jag kan tänka på är att en rap i kina betyder att maten var god, och allt mina läppar får fram är en halv ursäkt -på norska. Inombords hoppades jag att apokalypsen skulle utlösas av mitt skalv och svälja mig levande. Det hände inte. Dessvärre. Istället så fortsätter samtalet lite halvspänt, som de uppfostrade Engelsmän de är, och jag försöker stoppa fnisset ifrån att bubbla upp tillsammans med vinet. För att få artigheten att väga över så gick jag sedermera igenom 6 album och säkert över 600 bilder av djur som hans pappa tagit. Ja, det är tur att jag och John inte dejtar och aldrig kommer dejta, den engelska stelheten är ingenting som mitt bonneförnuft någon kommer kunna hantera. Kineser kanske är lösningen..?

De resterande dagarna kör vi runt på Engelska landbyggden och jag slår vad med John om att deras land är precis så stereotypiskt som man tror det är med det hektiska London som centrum och de pittoreska byarna med alla pubarna runt omkring. Något jag får äta upp ordentligt då vi kommer till en by som firar försa maj helgen och till välgörenhet för barn med inlärningssvårigheter har klätt upp ett flertal gubbar i vit-lila utstyrslar, inkluderande nätstrumpor, grannypanties och pom-poms. Danserna de framförde talade inte direkt heller till min fördel. Jag som trodde England var ett säkert vad..


På söndagen körde vi upp till Leeds där vi mötte upp med Mike och Vard, Johns kompisar som alla stannade med mig i Norge förra sommaren. Det blev ett kärt återseende där jag bannlyste killarna från att gå till puben då Elin ville maximera tiden framför Nintendo 64:at, något jag inte tror att de hade allt för mycket emot. Vi spelade hela kvällen igenom och även följande kväll efter att ha fullbordat de turistiska måstena med att se York, ännu ett exempel på Engelsk stereotism. (Ja, det är numera ett ord) Och ja, det var nog så fint.


Igår så sa vi hejdå då jag skulle påbörjada en jätteresa för att komma mig över till Norge. Det gick ett direkttåg från Leeds till Stansted på torsdagsmorgonen, men varför ta det alternativet när man kan åka i flera omgångar och betala hela 20 pund mindre!? Istället för att ta en resa tidigt på morgonen så startade alltså min färd 14:30 igår med en vandring till Pudseys tågstation i porlande regn, vidare plaskig vandring till busstationen för att ta bussen från Leeds till London. Väl i London så var jag tvungen att hoppa på två tåg och en buss för att komma till utkanterna av huvudstaden där min vän bor för att få 9 timmars sömn, vakna upp och inse att jag inte kunde komma ut från grinden då alla redan gått till jobbet vilket innebar en extra promenad i uppförsbacke. Väl vid en busshållplats så korsar jag mig och hoppas på att chaffisen är en snäll en och låter mig gå på då jag inser att jag varken har ett oystercard eller ett kreditkort med touch, vilket inte inträffar. Han är faktiskt en riktigt sur än men då min röst troligen nådde sin högsta punkt av förtvivlan så kommer en räddande ängel fram och erbjuder sig att betala utan att ta emot mina kontanter. Hade han inte gjort det hade jag aldrig räckt min flygbuss även fast jag var ute två och en halv timme innan avgång. Jag gör samma vända igen, buss och två tåg och kommer mig tillslut till Victoria där jag irrar runt ett tag innan jag finner rätt ställe och äntligen kan få 25 minuter för att äta. 25 minuter som flög förbi och min buss mot Stansted avgick, och vi fastnade i London trafiken. 10 minuters försening innebar att jag fick springa mot min gate och någonstans i högtalarna tycktes jag höra 'Vi stänger nu gate 45 till Oslo.' Panik. Flåsandes och svettandes ser jag boardingdisken och jag slänger mig över den, vilket troligen lämnade grava svettfläckar, och frågar förtvivlat 'Hann jag? Kan jag gå ombord?' Flygvärdinnan tittar bara på mig och säger: 'Ställ dig sist i kön.' Snopet tittar jag åt sidan och möts av ett led med förargade människor som trodde att jag försökte smita mig före alla i ledet. Tydligen så hörde jag fel angående den där Oslo gaten som skulle stängas. Tillslut så kommer vi iallafall ombord, planet lyfter och jag säger 'Du klarade det' till mig själv innan jag inser att hoppa över ån precis just då kanske inte är det smartaste valet..


Jag klarade det! Nu kan jag säger det med gott samvete. Rullade in i Oslo för några timmar sedan och sitter nu och väntar på att Malin ska hämta upp mig så att vi kan pimpla lite till. Det är skönt att vara hemma.