I.Am.Superman.

Sitter på ett Café och stressar över att det jag borde pluggat till min intagning i slutet på maj inte har blivit pluggat till, och hinkar kaffe i hopp om att det i alla fall ska kännas lite bättre. Studietekniken är nere på noll, tiden känns inte riktigt till och tanken på att bli ratad gör bara allting mycket, mycket värre. Försöker finna fakta, men ger upp när svaret inte poppar upp direkt efter en Google sökning, och hinkar ännu mer kaffe i hopp om koffeinet ska kicka in och göra mig till superman. (Ja, kaffe kan få dig att genomgå ett könsbyte) Vet att om jag kommer till att rocka fedt, bara jag får chansen, men just nu så ser mitt enda hopp ut att vara en väldigt fjärran superman. Fan. Jag behöver en kram.


Nej, kaffe verkar inte lösa biffen. Nu går jag till Primark och köper mig en superman pjamas..

We're doing it the English way.

Bloody Mary innan klockan 12 och en stor tallrik med en full-frukost. Ja, de säger ju att man ska anamma kulturen man kommit till och jag tror mig göra ett bra jobb för detta är bokstavligen första dagen sedan jag kom hit som jag är nykter. Tror det blir en sväng om till AA när jag kommit hem..


2 veckor till och jag landar i Sverige. Jag förväntar mig en stor skylt och en gräddtårta. #turning22andifIdontgetacaryoudontlovemeenough #princess #cantstandmyselfrightnowthinkIllthrowup

Peace.

Midnight in Paris

Min förväntningar över Paris var måttligt låga då hela romantikgrejen inte riktigt är min forte. Kärlekspar som gullar över en kallnande pizza får mig liksom att spy lite i munnen, och tanken på att behöva gå runt med en kräkpåse under en hel vecka var inte speciellt lockande. Det jag märke, och som vi också diskuterade sinsemellan, var dock att det bara var ett försäljningsknep som fransmännen lyckats använda med imponerande precision. Det fanns nämligen varken uteserveringar med förtrollade semesterfirare, killar i blå-vit-randig skjorta, bask och en scarf knuten runt halsen som vevade fram en båt längs vattnet eller basröstade män som sjöng ’Åh denna natt..!’ medan man strosade gatan fram. Tack och lov. Jag menar, deras romantikplats nummer ett, Eiffeltornet, var ju egentligen bara en stor metalhög när man tittade på det. Fin var det dock när man efter lite vin väl kommit sig upp de ex antal trappstegen det var till andra våningen och hela grejen blinkade. Det är vad jag kallar fräckt!

 

Första dagen spenderades gåendes, vandrandes och lunkandes fram från Pont Marie till Notre Dame –Där blev jag lite besviken över att stenstatyerna faktiskt inte var verkliga - till Pont Nuef -Kärleksparen har satt fast så många hänglås att de numera har satt plywood över innersidorna. Dålig karma, ja.- vidare till Louvren –Jag förstod inte riktigt att hela palatset faktiskt var muséet förens vi gick in några dagar senare- fortsatte till Camps de Elysée med ofrivilligt sällskap på släptåg –Klättrade upp för hela saken för att skaka av mig typen- och tillslut så gick jag på skakiga och hungriga ben bort till metallhögen som vid det laget mest tycktes te sig som bortkastad tid. Vem som helst kan väl gjuta ihop några stålbitar liksom. Nej, Elin behövde mat och det fick även en gatukonstnär, helt ovetandes om mitt humör vid matbrist, ta en känga för. Han hade erbjudit sig, för pengar såklart, att måla av mig då jag gick emot matstånden vid tornet och på tillbaka vägen, då jag med mord i blinken försökte ta mig till parken på andra sidan, mötte honom igen och han sa sig ha väntat på mig brast någonting. Ingen skulle hålla mig ifrån att äta en sekund längre än nödvändigt. Jag spänner därför ögonen i honom och säger ’Då kommer du få vänta länge’ varpå jag korsar gatan och försvinner. Stackarn. Samvetet kom i kapp mig när maten kommit in i kroppen kan jag gott säga..

 

Dagen därpå spenderades i Montmartre där jag gick ännu mer och såg ännu mer. Kan väl säga att det jag tycker varit coolast med Paris är att man går igenom alla filmer man sett genom åren. Jag gick ifrån Ringaren av Notre Dame, Da Vinci koden och midnatt i Paris till Moulin Rouge och Amelie från Montmartre, allt på två dagar. Jag var alltid den fagra huvudrollen, såklart.

 

De följande dagarna mötte jag några härliga typer och en av dem hakar på för att se Mona Lisa le sitt stela leende, och vi blir mäkta förvånande av att vår Audioguide samt GPS är ett Nintendo. (Fråga mig inte vilken typ) Där gick vi alltså, som två idioter, i jämntakt för att den andre inte skulle tappa sin öronplugg, inne på Louvren med ett Nintendo i högsta högg. Inte för att jag kunde använda saken, den var ju helt klart icke fungerande innan vi fick den varpå jag i desperation utbrister ’THIS THING DOESN’T WORK!’ tydligen i ett lite högre tonläge än planerat. Ja, om kvinnan som satt och vaktade Mona inte kände till mina ringa IT-kunskaper förut så vet hon det absolut nu. Det skulle dock visa sig att den visst fungerade som den skulle, det var bara vi som inte funkade i kombination, för kvinnan tyckte bara in två knappar och så var det med den saken. Who figured.

 

Efter Mona Lisa och någon Egyptisk utställning så var jag absolut klar för att gå, och jag hade migrän till bevis. Vi drar oss därför hemåt, efter att ha ätit sushi i solen, och jag går och lägger mig. När ingenting hjälper tröttnar jag dock på min sjukhussäng och bestämmer mig istället för att bekämpa eld med eld. En flaska vin blir till två flaskor vin, de fyra personerna som började dricka tillsammans blir till åtta, några fler flaskor öppnas, öl blir levererat då alla butiker stängt, människor fortsätter ansluta sig till den lilla gruppen som vid det laget inte är så liten längre, och helt plötsligt så var det en fest. Dagen efter var inte riktigt lika kul, om någon undrade. Jag vaknade upp med blåmärken på handen efter att ha öppnat allt för många ölflaskor med hjälp av ett bord och ett karateslag, samt smått bakfull. Det var dock inte sådär ’Jag-måste-spy-och-kan-inte-röra-mig-ifrån-den-här-fläcken-för-då-dör-jag-sjuk’ utan mer så att jag inte kunde hänga med, hur mycket jag än ansträngde mig, i en vanlig frukostkonversation, och jag hörde absolut inte vad folk sa till mig. Sjuk irriterande. Min dag spenderade därför av förklarliga själ i horisontellställning tillsammans med Modern Famly, choklad och massa sushi (Du vet att det är massa när dom frågar dig om du vill ha två eller tre ätpinnar, och du svarar ’nej tack, en räcker.’)  innan vi begav oss av för att dricka ännu mer vin framför ett blinkade Eiffeltorn. Nämnde jag att jag gillade Paris?

 

De resterande dagarna gick åt till att jobba på brännan och träna, vilket var väldigt behövligt efter allt vin. D-vitaminer och svett är en bra kombination för kroppen såväl som samvetet, och när det väl var dags att säga hejdå till alla på torsdagskvällen så var jag helt klart utvilad. Lite synd att lämna dock för jag hade det väldigt bra, och tydligen så var även min närvaro uppskattad för en av ägarna kramade om mig och sa att de gillar att ha folk som mig, som pratar, är glada, öppnar konversationer, boendes med dem och om jag någonsin skulle komma till Paris igen så skulle de ge mig en billig deal på ett rum. Wop!

Paris, någon?

Påträngande jävlar.

I tisdags blev jag kallad Monsieur, snacka om lågvattensmärke.

Förra veckan, när jag var på sista tåget från Lyon till Avignon, så blev jag plötsligt kissnödig och bestämde mig därför av ganska naturliga skäl att gå på toaletten. Badrum ombord är ju dock som ni kanske vet inte lika varandra till det minsta; på den ena ska man dra i ett litet snöre från taket för att spola, den andra har en osynlig knapp som man ska leta efter medan den tredje brummar till så fort du lyfter rumpan lite. Med andra ord, du vet aldrig vad du ger dig in i när du ska besöka toaletten. (Speciellt inte om den är belägen i Polen) Denna gången hade de valt idén med de osynliga knapparna så det var en knapp för att stänga, en för att spola, en för att få vatten ur kranen. Ja ni, vet. En-funktion-en-knapp-grejen. Snart kommer det nog en knapp som torkar dig i gumpen också. Problemet denna gången var bara det att jag 1) inte såg ’stäng’ knappen och därför råkade dra i den röda, stora spaken intill dörren som jag senare förstod var nödalarmet, och 2) när jag tillslut kom på hur man stängde dörren så insåg jag inte att ’stäng’ knappen inte var den samma som ’lås’ knappen. Tills det var för sent då, vill säga. Jag vet inte om det berodde på alarmet som jag mycket troligen utlöste eller om någon helt enkelt var kissnödig som jag själv och bara öppnade dörren, men upp gick den hur som helst. Och där satt jag. Bokstavligen påkommen med byxorna nere. Tack och lov att tågresan nästan var över så jag slapp se dem i ögonen, det hade nog dödat mig lite granna.

Det var som sagt en hel del strul med mina tågbiljetter och kvinnan i Geneve gav mig därför, efter många om och men, en alternativ resrutt som hon var ganska säker att man inte behövde reservera säten för. Hon bad mig dock att dubbelchecka det hela i Lyon, och även där försäkrade de mig om att tåget bara var att hoppa på. Väl i Nimes inser jag dock att så inte i fallet. Inte ens jag kunde förneka att ’Réservation obligatoire’, som prydde alla tågdörrarna, inte betydde det jag önskade att det inte gjorde. Vid det laget så var jag dock så sur, och kissnödig, att jag sket fullkomligt i vilket. Jag skulle till Bordeaux och ingen fransman i världen skulle kunnat stoppa mig. Kissnödig som jag var ville jag dock inte gå på toaletten förens någon av konduktörerna kommit så vi i all välmening kunde lösa situationen, och när en av männen väl kommer så ber han mig först om min biljett, sen om min reservation. Vid den punkten knep jag dock så hårt att det började göra mig sur och mitt upp i all frustation drar jag upp engelskan på ultrarapid. Konduktören, som troligen inte ville tappa ansiktet då jag gissar att han kanske inte pratar så bra engelska, ger mig därför bara en förstulen blick innan han passar över mina papper, fnyser lite lätt och går iväg. Victory! Kort därpå kutar jag till toaletten och hinner precis låsa (inga osynliga knappar här inte!) innan en annan kommer och drar i handtaget. Ha, tänkte jag. Jag hann först. Det jag inte räknade med, som det tama svennen jag är, var dock att personen utanför skulle börja dra, knacka och banka på dörren samt fippla med låset. ’Nej, inte igen’ var allt jag kunde tänka de närmaste ögonblicken medan alla bestyren man ska hinna med görs i en otrolig fart. Hade det funnits ett OS i tågkisseri hade jag nog kunnat vinna vid detta laget. Jag har fått alldeles för mycket träning.

Folk kallar fransmän för kvinnotjusare, jag kallar dem påträngande. Jag menar, att gå på gatan medan folk hurrar för att din kjol vippar fram och tillbaka, ha män –ganska ofta äldre- stirrandes uppifrån och ner, nerifrån och upp eller höra brandbilen tuta när man går förbi blir för mycket för min stela, svennekultur att hantera. Jag menar, låt mig vara. Undrar om de säljer sådan skyltar i någon turistshop, iså fall ska jag köpa en. Hur som än helst, när jag kom till Bordeaux så fanns det ingen att fråga efter hjälp vilket ledde till att jag hakar på en kille som skulle med samma tåg som jag. Vi börjar prata och först så bli jag glad för jag tänker att kanske kan jag få uppleva samma intressanta tågerfarenhet som i Polen, och lägga till ännu en till min Europeiska bekantskapskrets. Stort misstag. Jag glömde bort att han var fransk. En stund in i konversationen lägger jag märke till hur hans ögon landar på min kjolfåll så fort han tror att jag inte ser, och efter ett tag börjar han lirka huruvida jag har en pojkvän eller inte. Vid den punkten visste jag inte om jag hade mest lust att ge honom en fet käftsmäll eller läxa upp honom ordentligt på svenska. Nu kanske ni tänker ’Ta det lugnt, Elin. Ta det som en komplimang vettja!’ Så fan heller. Jag är så jävla trött på att känna mig obekväm på grund av att småpojkar och vuxna män inte får ligga tillräckligt och måste stirra sönder alla flickor som går förbi dem. Köp en porrtidning vettja, och låt mig vara. Jag är inte intresserad. Hur som än helst, tillslut lyckas jag bryta mig loss ifrån konversationen med hjälp av många års rävsovningserfarenhet och när tåget anländer i La Rochelle så skiljs vi åt med löftet om att höras av. Hm, visst. Lär dig lite hyfs först, vettja.

Jag har nu spenderat ungefär 2 dagar i en by lite utanför La Rochelle, boendes med föräldrarna till Annabel som jag mötte i Australien. De har kört mig, hämtat mig, gått runt med mig i staden och förklarat dess historia, köpt lunch, lagat middag, fått mig att äta paté och ostron, (Som Yvon, pappan, även lärde mig att öppna!) de har berättat om alla sina äventyr, (de har bott så gott som överallt samt pratar 4 eller 5 språk flytande) och verkligen skämt bort mig som den prinsessan jag egentligen är. Något de också gör, vilket lämnar mig väldigt kluven, är att lägga in disken i maskinen utan att skölja av den, gå inomhus med skor – de aktivt uppmuntrar mig, för man vill ju inte att sockarna ska bli smutsiga – och de äter massa sötsaker, speciellt till frukost. Allt som min mamma har lärt mig att inte göra. Jag blir helt förvirrad. En del av mig vill göra som dem, man vill ju inte vara oartig, men jag kan höra mammas ord i bakhuvudet så fort jag tittar på sötsakerna de lagt fram till frukost. Herregud, jag fick ju inte ens äta Nesquick som liten då det innehöll för mycket choklad, det vill säga socker, och här så erbjuder det mig en bakelser till frukost. Hur förhåller man sig till det liksom? Aja, vi kan ju i alla fall konstatera att jag troligen varit ganska tjock som fransyska, aldrig att jag kunnat motstå alla dessa frestelserna utan barndomens uppmaningar.. !

Vart i helvete är jag? (AKA tvåvägs punktering)

Eftersom jag inte skrivit på ett bra tag då jag varit fullt upptagen med att faktiskt njuta av mina omgivningar, så blir hela händelseförloppet mycket enklare att punktera upp. Vi kan väl även säga att det är en hyllning till punkteringen vi lyckades ådra oss utmed Frankrikes landsbygd, men det är som ni vet en senare historia.  

·         Det har nu blivit några dagar sedan jag begav mig bort ifrån öststaterna till varmare, och kanske lite mer kända, områden. Allting gick förvånansvärts bra för att vara mig vi pratar om, och det första 12 timmarståget spenderades antingen uppslukad av min nyinköpta bok –som för övrigt var väldigt läsvärd. Eleven är titeln och författaren har jag dessvärre glömt. -  eller, surprise, surprise, djupt sovandes. Konduktören för den långa tågresan var den gladaste kufen jag stött på, och det visade sig att även han kunde en liten del svenska. (Vad är det med konduktörer och det svenska språket?) Han gick där, långt in på natten, fram och tillbaka längs gången med de spacade tågsätena och berättade om avgångar, ankomster, fika vagnen som var öppen eller stängd samt påminde oss om att aldrig lämna våra väskor obevakade. Alltid med ett leende. Alltid så otroligt bemötande, och han fick verkligen mitt hjärta att börja le lite mitt upp i allt Johnblund stoftet. När morgonen efter kom och det var dags för mig att lämna tåget så tackade jag på svenska för den fina servicen han gett och fick ett svenskt, smått oförståeligt, tysk influerat svar tillbaka. Jag tror dock han sa varsågod, det skulle vara mest logiskt..

·         Väl framme vid första anhalten så tittar jag mig omkring och börjar fundera på vilket land jag befinner mig i. Biljetten sa ’Basel’ men vilken normal människa har hört talas om det förut? Smått förvirrad sätter jag igång och letar efter ledtrådar som kan avslöja vart jag befinner mig, och finner kort därpå att den offentliga ’askkoppen’ har en ’tysk tack-så-mycket-för-att-du-fimpar-här’ skylt. Jag bestämmer att Basel måste vara tyskt, för ingen skulle vara så dum att de skriver en offentlig skylt på ett annat språk än sitt eget. Nöjd över mitt avslöjande går jag på toaletten och finner snopet att det är CHF, inte alls Euro som det är i Tyskland, som är den gällande valutan. Vid den punkten visste jag dock inte riktigt vad jag skulle göra med min nyfunna information, så jag lämnar den bakom mig och går istället upp för att försöka finna mer text att dekryptera. Något som ska visa sig  gå ganska dåligt då det alltid kommer upp ett annat språk så fort jag är dösäker över vilket land jag landat i. Skyltarna var på tyska, man betalade i CHF eller i vissa fall Euro, de pratade Franska i högtalarna och alla verkade kommunicera på olika språk med varandra. Herregud, jag blir förvirrad för mindre. Tillslut så var jag bara tvungen att stanna, det kändes som om tågstationen liksom börjat snurra runt mig. Väggarna kom närmare. Vart i helvete var jag? Hur kan man inte veta vilket land man är i? Och att fråga någon, ’Åh, ursäkta, men vilket LAND befinner jag mig i?’ kändes inte heller så lockande. Att vara blond och blåögd räcker, jag behövde ju inte spä på stereotypen. Tillslut så ger jag dock upp och lovar mig själv att fiska upp kartan så fort jag kommer mig på tåg nummer två, och det visar sig att min cykeltur inte varit helt obefogad. Basel ligger nämligen precis på gränsen mellan Schweiz , Tyskland och Frankrike, vilket ju förklarar en hel del. Min förvirring hade mer med förvirrande omständigheter att göra, än faktisk okunskap. (Och den som kommer och säger att det är allmänbildning får sig en fet snyting. DET är bannemig inte allmänbildning. Jag är fan smart. Så det så.)

·         24 timmars tågresa tar verkligen ut sin rätt, det fick jag och några stackars biljettförsäljare erfara. Ända sedan jag försökte lämna Prag så har jag haft problem med tågreservationerna, det har alltid varit något som gjort att jag inte kunnat reservera sätet jag redan betalat biljetten för, och de långa timmarna som spenderandes utan överdrivet mycket mat eller vatten (Man blir inte så hungrig av att bara sitter ner) tog tillslut ut sin rätt. Efter avslag i Geneve rådde mig den tillmötesgående kvinnan att försöka igen i Lyon där jag skulle mellanlanda, men tröttheten var redan ett såpass stort faktum när jag väl kom dit att tårarna började titta fram när den franska biljettförsäljaren sa att min rutt inte var möjlig. Jag skulle behöva betala fullpris för reservationen, och då var det något i mig som sprack. Plötslig fick jag en väldig lust att sätta mig ner på rumpan och slå med händerna i golvet medan jag skrek ut ’JAG VIL HA MIN MAAAAMMMAAAA’. Det gjorde jag dock inte, som den civiliserade kvinnan jag är, och även om jag försäkrade henne om att det inte var hennes fel (vilket det inte var, såklart!) så var det fortfarande något i mig som bara ville att Mamma Inger skulle komma dit och skälla ut hela bunten. På svenska, med Uddevalla dialekt, helst. Allting känns liksom lite bättre då. Ja, så länge inte du är i skottlinjen, vill säga.

·         Lyon till Avignon bjöd på det mest fantastiska landskapet, och det fick allting att kännas på något sätt förlåtet. Varför låta sig distraheras av stress och oro, bry sig om de där petitesserna när det finns så mycket vackert där ute liksom?  YOLO på den. Cha hämtade upp mig på tågstationen, och precis som det alltid gör när man möter någon man bara träffat på en annan plats, så känns det både overkligt men samtidigt så otroligt självklart att träffas hemma hos någon i dess naturliga miljö. Jag var i Frankrike, hos Cha! Vem hade trott det för två år sedan liksom? Kul!

·         13 timmar senare så vaknade jag upp horisontalt i Cha’s säng, med absolut hela dubbeltäcket invirat runt kroppen. Ger du mig lillfingret så kommer jag att ta hela handen, så är det bara. Cha hade redan gått till jobbet vilket lämnade mig med värdefull och sällsynt ensamtid, bara känslan av att inte behöva låsa toalettdörren är fantastiskt befriande. Tänk vad man kan komma av värdesätta annorlunda saker när man reser..

·         Cha var ledig under helgen vilket ledde till att vi bilade runt till diverse platser i södra Frankrike, och för att sammanfatta det hela i ett ord: MINDBLOWING! Jag har ju inte riktigt varit en sådan person som uppskattat landskap förut, jag menar, en strand är en strand. En klippa kommer, hur många bilder du än tar på den, fortfarande vara en klippa när du är klar. Ja, när jag var liten så sov jag ju till och med över Golden Gate bron. Två gånger. Det är ju faktiskt bara en bro. Denna gången så var det dock annorlunda. Kanske var det avsaknaden av natur och dåligt väder i öst som lämnade mig suktandes efter något grönt och färggrant, kanske har jag bara utvecklats. Vem vet. Hur som helst så uppskattade jag dock vartenda berg vi såg, grundade över hur den formats över tusentals år och insåg hur mäktig naturen verkligen är. Inte på ett sådan sett att jag skulle fylla mitt SD-kort dock, där är jag inte riktigt än. Den får ni nog ge mig några år för..

·         Igår morse var det strålande väder (Tredje dagen i klänning, brännan börjar komma så passa er där hemma!) och jag, dum som jag är, säger; It doesn’t matter what happends, the car could break down but it doesn’t matter because the sun is out! Sex timmar senare har vi punka. Cha fick gå några hundra meter till närmaste hus, vi kunde inte ens få ut hjulet som satt under bilen, och be om assistans. Efter ett bra tag rullade vi dock igen och tackade innerligt mannen som avbrutit sina sysslor för att hjälpa två kvinnor i nöd. Även jag fick lite svart motor-grejs på handen så jag kände mig extremt delaktig i det hela. Man kan ju nästan säga att jag fixade biffen. Typ. Inte. Aja, solen sken ju i alla fall, så vad kan egentligen gå fel. (PEPPAR PEPPAR!)

Imorgon bär det av till La Rochelle. Allting börjar bli bokat och klart vilket är väldigt skönt, har egentligen bara ett hostell kvar att boka men jag väntar fortfarande på svar. Hur som helst så kommer jag korsa den Svenska gränsen den 11 Maj igen, och förhoppningsvis så stannar jag ett tag denna gången. Ah,well.. Only time will tell.

   

Thai-knådad.

Såhär innan jag ska förbanna min kropp med 24 timmar på fyra olika tåg så tänkte jag att det kanske var en bra idé att vårda den lite granna. Speciellt då min rygg liksom knäpper och knäcker lite som den vill nuförtiden, jag antar att alla tunga ryggsäckslyft och obekväma sängar verkligen tar ut sin rätt tillslut. Lösningen blev en timme liggandes på en madrass med en liten thaikvinna hoppades runt min kropp, som vid det laget var inrullad i filtar. Förresten, tycker ni inte att det är en väldigt speciell situation när en främmande människa helt plötsligt ska iaktta dig medan du tar av dig alla paltorna, sånär ner till underkläderna, för att sedan se dig hänga upp dem prydligt på krokarna som erbjuds? Seden här, likaså i Budapest, är nämligen inte att massösen går ut ur rummet när själva avklädnads processen pågår. Herregud, de vänder sig inte ens, och jag vet inte om det är jag som blivit plötsligt prydlig men när kvinnan som knådade mig på spaet liksom råkade dröja den där millisekunden för länge på mina bröst så ville jag bara ta mina kläder och gå. Som den svenne-slav, under såväl jantelagen som diverse andra bokstavskombinationer, jag är så stannade jag dock kvar och lät mig masseras. Tough Life.


Jag är inte helt säker på om jag fått en riktigt Thaimassage förut. Vi besökte ju trotts allt Thailand innan den svenska invandringen påbörjades och skapade en blaskig turist-blandning mellan Thaimassage och svenskars låga smärtgräns, men man kan ju aldrig vara säker. Jag var ju trotts allt bara i sexårsåldern, och jag är högst osäker på om de verkligen skulle ge en liten flicka the real deal vid den ringa livslängden. Hur som än helst så var det jag fick erfara idag något av det bästa jag någonsin upplevt i massageväg, och jag vill gärna tro att det var den äkta varan även om jag befinner mig in Prag. Hon som masserade var ju Thailändsk. Det måste ju ändå räknas. Jag har ju dock ingenting att jämföra med som sagt, men om en Thaimassage innebär att hon armbågar dig, slår dig (snäll-slår, inte misshandla-slår), drar och böjar dig i högst onaturliga positioner och knäcker din rygg med hjälp av sina knän så har jag nu blivit invigd i den thailändska massagekulturen. I vilket fall som helst, riktig eller turistmild, så var det bra - jag kan andas riktigt igen, och det är alltid något jag föredragit att kunna göra ordentligt.


Nu är jag otroligt trött, jag antar att det är mina kotor som håller på att anpassa sig till att vara tillbaka på rätt plats, och det är rätt lägligt då jag hoppas kunna däcka så fort jag kommer på tåget. Vi ses med andra ord på andra sidan.

Överhettning.

Om en hjärna kan explodera av datum-överhettning, så tror jag min håller på att göra det. Antingen det, eller så poppar mina ögon ut snart.

En sexton timmar powernap.

De senaste dagarna, veckan kanske till och med kan inkluderas, har inte varit så bra. Allting har liksom tett sig ganska meningslöst, och att sätta sig på ännu ett tåg och se ännu ett land tedde sig inte speciellt lockande. Ändå så kände jag någonstans pressen av att fortsätta röra på mig, ungefär som om någon stod med en pistol riktad mot min tinning. För det är ju logiskt. Någon är redo att riskera fängelse för kallblodigt mord endast för att se mig dra vidare till nästa destination. Bra tänkt där, Elin. Verkligen bra tänkt. Nej, är det någon som har lagt den pressen där så finns det bara några givna att beskylla; Mamma, pappa och alla ni andra som antingen har gett mig DNA, uppfostran eller umgänge. Allt är ert fel. Typ..

Nä, hade det inte varit en härlig värld om man kunnat beskylla alla andra för sina tillkortakommanden, när det egentligen bara finns en enda person som är redo att piska en fram och tillbaka till jordens kant. Allt för nöjet i att se den andra misslyckas och halka efter. Förvånande nog så finns det ju också bara en skyldig, och jag tror inte ens att jag behöver en trumvirvel för att förklara att den person är en själv. Väldigt typiskt,  för jag hade hoppats på att kunna lägga över skulden på alla andra. (Och ja mamma, du kan ta ner hjärtat ifrån halsgropen nu. Det ovanstående var ett skämt..)


Hur som än helst. Jag hade en deppig konversation med en väninna som för närvarandet är alldeles för långt bort, och hon förklarade att jag faktiskt inte KAN sitta inne och deppa nu. Det har jag gott om tid att göra när jag kommer hem igen om några veckor. För jag kommer ju faktiskt hem snart, även om jag i depp-dimman tyckte att allting kändes som ett livslångt fängelsestraff. Tur var väl då att universum också hade fått nog av min läpp, som vid den punkten verkade hänga ner till knäna, och skickade några tyskar min väg. Vi började dricka, blev bästa vänner och drog ut till några klubbar resterande delen av kvällen. Ett helt okej slut på en ganska trist dag, men eftersom gårdagen även den envisades med att trilskas på ett likande sett så gjorde jag det enda som jag någonsin funnit effektiv. Jag sov. I 16 timmar. Allt jämnt tills jag helt enkelt inte orkade med mig själv och den sängburna personen jag blivit, tog på mig träningskläderna och gav mig ut på en springtur. Effektivare kur får man leta efter.


Idag är min sista heldag i Prag, och jag hyllar än en gång den svenska fikakulturen med min närvaro innan det är dags för en 24 timmar långt tågtur till Avignon i Frankrike där en väninna från Australien bor. Ska bli skönt att se ett bekant ansikte och inte behöva inleda varje konversation med hur man uttalar E:et i mitt namn. Förstår inte hur folk inte kan höra skillnaden mellan ett 'E' och ett 'J', men det är ju som bekant en helt annan historia.

Hade.

Kvoten är uppfylld

Flickan på vift uttrycket myntades av en gammal bekant som jag för ett bra tag sedan hade ett kort Facebook samtal med, och då jag inte riktigt såg mig själv som flänga och fara typen så hade jag väldigt svårt att ta till mig smeknamnet. När min före detta chef bara några månader senare uttryckte att jag är en rastlössjäl, och jag förbryllad frågar mina kollegor som alla instämmer, så inser jag dock att det kanske fanns någonting i mig som var mer uppenbart för andra än för mig själv. Ja, kanske var jag en flicka på vift, trotts allt.

Ju mer jag tänkte på det hela, desto mer förstod jag innebörden. För till en början så såg jag bara mitt resande, det smått bohemiska boendeförhållandena och distansen till alla som älskat och fortfarande älskar mig som något helt normalt. Alla bor väl i Australien, flyttar till Norge, drar ut på en resa till, och sedan ännu en. Jag menar, det finns ju till och med Facebook-grupper som bevisar hur det är fullt av svenskar utspridda längs hela globen. Skillnaden är väl bara den att även om resandet håller på att normaliseras i västvärlden så kanske inte drivet, orsaken som gör att man ständigt måste förflytta sig, är desamma för alla. Ja, kanske är behovet att resa en fullkomligt vanlig och sund drift, men inte drivet som får en att ständigt fortsätta.


När jag berättade för folk om min resa så blev de antingen gröna av avund eller gratulerade mig till ett härligt liv. Ja, det var reaktionen från det vanliga folket; de som reser någon gång om året, gillar att se nya platser och upptäcka nya saker, men när allting kommer till kritan så tycker de om att se sportnytt kl 22.00 varje kväll. Den andra reaktionen, den från de likasinnade resenärerna jag lärt känna under dessa åren, gick i stil med att jag måste vara jätte exalterad och längta efter att bara packa väskan och dra iväg igen. Det som ingen visste var dock att jag varken kände mig välsignad eller exalterad, upprymd eller tacksam för det härliga liv jag egentligen har och lever. Jag var bara trött. Så otroligt trött, men det är väldigt svårt att uttrycka det när det känns som om en hel värld ser upp till en för vad du sett och gjort. Det dom inte vet, men som jag ibland försöker förklara för vissa, är att jag längtar minst lika mycket efter det livet som de anser tryggt och bekvämt, men som jag bara upplevt skrämmande. För vem är jag utan att hela tiden vara på språng, utan att hela tiden ha en längtan efter att upptäcka en ny värld. Vem är jag egentligen utan att vara flickan på vift?


Det jag känner nu är att jag någonstans längs vägen har fyllt upp min kvot av vackra slott,  pittoreska vägar och överväldigande människor. Det i sin tur gör också att jag känner mig smått bortskämd som reser runt i Europa och inte kan ta in hela den här upplevelsen på ett värdigt sätt när någon annan skulle dödat för att vara i mina skor, men vad ska man göra? Det är såhär jag känner och någonstans mitt upp i alltihopa så tänker jag att det kanske är någonting positivt. Kanske tycker jag inte att det bekväma Svensson-livet ter sig lika skrämmande längre, kanske har mitt rese-alter ego blivit övergött och dör nu en långsam död orsakad av fetma. Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig klar, klar för något som inte involverar förändring var tredje månad eller resväskor som ska packas stup i kvarten. Exakt vad det innebär, det vet jag dock inte än men jag tänker att det löser sig läng vägen. Det brukar det göra.

.. To be continued.

Fikagenen.

Det sägs ju att vi svenskar myntade ordet 'Fika', och nu förstår jag verkligen varför. När jag anlände till Prag igår så hade jag absolut ingen som helst lust att ta mig runt på ännu ett par gator, allt för att bocka av de turistiska måste-boxarna. Allt jag ville var att sitta ner, läsa min bok och dricka en, två eller kanske till och med tre koppar kaffe. Fika. Allt jag ville var att fika, och det var precis vad jag gjorde med solen lysandes på nästippen (ännu ett svenskt fenomen, jaga solen) och det är precis vad jag tänker hänge mig åt resterande del av dagen. Hell, jag kanske till och med hänger hela min Pragvistelse till den svenska fikakulturen. Bara för att jag kan, vill och känner för att hylla det bästa kulturarvet vi någonsin uppfunnit. (Och för att jag inte orkar leka turist längre..) Låter som en plan. En jävligt bra plan.


Förresten, en liten iakttagelse; Det är ju påsk i dagarna så det är faktiskt en hel del svenskar här. Fel, förlåt. Det är en hel del stockholmare här, och de verkar alla tro att de befinner sig på Sture P där någon ska komma med champisen bara de gnäller och plutar lite med läpparna. Ledsen pojkar, detta är Tjeckien där man dricker öl från en stövel om man behöver ett kärl. Så gör oss alla en tjänst och spara idominsalvan tills ni kommer hem, ni skämmer inte bara ut er själva utan även Sverige som nation. Tack för visad hänsyn,

Med vänliga hälsningar, en Göteborgare som tjuvlyssnar.

WE WANT TO DANCE!

Min första dag i Budapest var som tidigare inlägg nämnt inte så värst bra och en hel del av det var väl en direkt bieffekt av pubvandringen dagen innan, inte ens jag kan förneka det, men jag tror inte heller att förskjuten PMS gjorde saken desto bättre. Saken är ju bara den att 1) Min PMS som sagt är förskjuten, den kommer aldrig i samband med den naturliga orsaken, och 2) Man vet aldrig att det är PMS förens man genomgått de hormonella dagarnas upp och end gångar då man i ena sekunden kan gråta över en tiggares öde på gatan och i den andra bli överväldigad av tacksamhet för vart man befinner sig för stunden, allt för att sluta i fosterställning under täcket. Man tror bara att Prozac är nästa hållplats. Prozac och en vit tvångströja med bakbundna händer. Så, killar. Ha tålamod, det går över och det är faktiskt inte lika illa för er som det är för oss, även om ni tycks tro det.

 

Med det sagt så kan jag väl säga att gårdagen också var lite sisådär, och ni förstår att det varken är mig eller Budapest det är fel på. Det var helt enkelt inte rätt tajming. Hur som än helst så hade jag bokat in mig på Széchenyi Thermal Bath and Spa, tydligen en av de mer kända spaställena som ska finnas här, där jag skulle få en 30 minuters massage, gå från pool till pool, basta och gymma då de blivit sagt att det skulle finnas ett fitness rum där. Helt enkelt en ganska bra dag, om inte PMS-molnet Elin fortfarande varit aktivt vill säga. Tyvärr så var det precis vad det var och allting filtrerades liksom genom ett grått, disigt filter som jag inte tycktes kunna ta mig ur. Bring the Prozac! Gymmet, som jag verkligen hade sett fram emot och kanske hade lite väl höga förväntningar om, visade sig dock vara ett dammigt rum med ungefär 8 maskiner, daterade Pre-Arnold, och ungefär hälften så många men minst lika dammiga män. En var i full sjå med att försöka få axeln ur led på axelpressen, en annan bar solglasögon och pratade i telefon medan hade vickade benen lite fram och tillbaka på något som jag tror var en benpress, medan den tredje hade fullt upp med att träna på sina Body Building poser i spegeln och kolla in min rumpa på ett sett man bara kan anta han tyckte var diskret. Det var det inte. Frivikter hade de ändå några av och jämför man med sällskapet i rummet så rev jag nog av ett av de bättre passen den uttråkade receptionisten hade sett i sina dar, och ja.. Jag får egoboosts för mindre.  I vilket fall som helst så var det skönt att lyfta lite igen även om humöret inte var på topp och omständigheterna inte var de bästa. Ja, det är alltid ett bra sätt att få ut frustration på, och det ska gudarna veta att det fanns gott om.

 

När jag var klar med fitness rummet från första Olympiaden så gick jag runt på det enorma området och försökte med hjälp av en karta att finna massagestället. Snacka om mitt lågpunktsmärke som turist. Det blev väl inte heller bättre av att jag inte fann den förbannade lokalen bland alla pooler och omklädningsrum, och tillslut så fick jag (Tvingade kanske är en mer korrekt term) en kille att gå med mig hela vägen till väntsoffan. Han såg nog min frustration och insåg att det var bäst att lyda den hormonstinna damen framför honom. Annars. Knådad och klar så började jag dock gå runt till de olika poolerna och jag kunde se hur vattnet i alla bassängerna jag steg ner i förvandlades till Tyrrenska havet då Costa Concordia gick omkull och började släppa ut olja. Ett vandrande båtläckage, en mer exakt beskrivning för hur jag kände mig då får ni leta efter. I vilket fall som helst så gjorde jag det en sann turist är nödd att göra, och sedan så var jag väldigt nöjd med att upplevelsen kunde tickas av så jag kunde gå tillbaka till Modern Family och mina vita tvångströja.

 

Humöret för att gå ut var inte riktigt det jag kunde anklagas för när min nya Engelska väninna frågar huruvida jag kände för att ta ett glas senare på kvällen. Visst, ett glas. Britter dricker inte bara ett glas, och det vet hon lika bra som jag. Jag låter mig dock övertygas och i väntan på att bussen skulle komma så bestämmer vi oss för att köpa var sin färd-öl, problemet var bara att precis när vi skulle betala så ser vi bussen. Vi slänger därför ifrån oss burkarna, rusar ut och jag lyckas med nöd och näppe att komma på.  När jag vänder mig om så ser jag dock att min väninna inte riktigt är lika lyckosam och jag sträcker ut mina armar i ett försök att få med henne. Lång historia kort, halva jag fastnar i bussdörren som om och om igen försöker stänga sig medan alla runt omkring gapskrattar. Busschauffören låter dörrarna gå upp efter ett litet tag, men vid det laget så hade jag redan lyckats få mig en liten fanclub på gatan som stod och applåderade, alternativt gav tummen upp.  Vi kunde ju faktiskt tagit nästa buss, var något som slog oss lite senare..

 

Vi kommer fram till baren, tar en öl och låter ljuset leda oss till nästa plats. Efter ett litet tag så blir Mandy dock sugen på att dansa och jag går in på en kebabshop för att fråga efter ett bra ställe. Vi får direktioner och försöker att följa dem så gott det går. När vi inte finner det utlovade dansgolvet så går vi därför in till en annan butik, frågar samma sak och får helt andra vägbeskrivningar. Än en gång så försöker vi följa hänvisningarna och när Mandy ser ett litet glasbås i lila neonfärg i mitten av gatan så lovar hon mig att det där är stället. Jag låter mig dock inte övertygas och vi satsar en öl på vem som har rätt, går ned för trappan om knackar på en svarta dörren. En äldre man sticker ut huvudet och frågar på bruten engelska vad det är vi vill och Mandy svarar ’WE WANT TO DANCE!’ Lite flustrad och smått förvånad svarar han dock ’This is a stripclub..’ Vi blir tysta ett ögonblick och tillslut så får jag fram ’Eh, we don’t want to dance. Bye!’ Hon är skyldigt mig en öl, minst sagt.


Vi hamnar, efter många om och men, på en mainstream klubb där de spelade dunka-dunka av USA-klass. Ingen av oss bryr sig vid det laget för vi vill bara röra på höfterna och skaka lite rumpa, allt för att bli varma efter den otroligt vindiga promenaden. Vi finner ett litet hörn och börjar hitta vår rytm tillsammans med musiken när vi helt plötslig lägger märke till allt sånt vi själva försökt förtränga från de tidiga klubb-dagarna. Där är killarna som tar tag i tjejernas höfter och håller fast, allt i hopp om att hon ska gå hem med honom, tjejerna som åmar sig mot varandra, droppar ner på golvet och försöker att få det se så naturligt ut som möjligt och till sist folket som stod på andra sidan av avgränsningen och skulle föreställa VIP men var så uttråkade att de allt som oftast satt på telefonen, om inte en tjej vågade ta tag i staketet och göra en liten privat dans för dem vill säga. Alltid i tron om att det den andra har är så mycket bättre och att man måste ha det för annars är man en misslyckad människa som inte fått score’at den kvällen. Den sanna versionen av Walk-Of-Shame, helt enkelt. Vi observerade spektaklet en liten stund och återgick sedan till vår egna lilla sfär där Mandy skällde ut varenda människa som kom inom en radie från hennes drink, och dansade utan att behöva bry oss om vad VIP-folket trodde, tyckte eller sa. En liten glimt av totalt frihet tror jag nog det kan kallas. Ja, det är precis vad jag tänker kalla det.

 

Tack gode Gud att man växer upp någon gång i livet, även om PMS:en är beständig.

Elin, eat a snickers!

Idag är inte en bra dag. Låt oss ta det ifrån början.


Igår så anlände jag, efter att en väckarklocka gått av vid 5 snåret och en tågresa på cirkus 10 timmar, till Budapest. Lite irriterad och smått grön i ansiktet så finner jag ändå min väg till hostellet och jag blir glatt överraskad när jag hör hur folk kan konversera smärtfritt på engelska. En tjej, med den tjockaste engelska dialekten, och en kille som tror att jag kommer ifrån hans hemland USA blir snabbt de två som än en gång drar in mig i hostellife-känslan. Vi äter alla en god Ungersk middag tillsammans efter att ha intagit den traditionella Palinkak'n, en shot av Ungers vodka som blivit hembränd av hostellägaren själv, och jag låter mig övertygas om att följa med på kvällens Pubcrawl. Jag kände ändå att jag behövde klä upp mig, sätta på lite smink och fixa håret för omväxlingens skull. Min backpacker tröja må vara skön och fantastisk, men sexig är inget den kan skryta med att vara, och om man nu ändå ska känna sig lite snygg för en kväll så kan man väl lika gärna inta alkohol med människor som var främlingar två timmar tidigare och gå från pub till pub som ett gäng pingviner på pilgrimsvandring. Sagt och gjort, sminket åkte på, kläderna yrde runt min väska och hatten blev avdammad. Några timmar gick, likaså några gratis shots, och jag insåg vilket ölsnobb jag blivit under mina fyra veckor på tur då tyckte att den vanliga lagern jag köpte i baren var så äcklig och vattnig att jag började dricka den med sugrör. Kommer inte bli enkelt att komma tillbaka till Sverige efter en tid Prag! Hur som än helst, vi var ute ett tag, drack en hel del och jag hade absolut ingen aning om vart vi var när någon tillslut beslutar att det var dags att bege sig hem. Vi kom tillbaka, Elin däckade och sov sedan sött, så sött..


..Klockan gick av vid 9. Törsten, den törsten man bara får av en kväll på stan, infann sig som på kommando och jag tvingar mig själv att gå upp och möta dagen. Måste. Se. Budapest. Blev ett stående mantra som jag upprepade för mig själv medan jag satt och stirrade på en fläck någonstans, försökte få ihop mina saker eller komma ihåg vart jag lagt mina pengar. Det tog ett tag,  kanske till och med ett bra tag för att vara ärlig, för mig att komma ut och inse att kjol och hatt inte var det mest optimala valet då vädret växlade mellan vind-blåsigt-stormigt om vartannat. Någon måste ha dödat en hel del flugor, om det nu är det djuret man dödar för att få orkanbyar dagen efter, för det var inte nådigt hur det blåste. Hatten fick bli nerknödd i väskan och ja, kjolen kunde jag inte göra mycket åt så jag och Ungern fick helt enkelt acceptera att min rumpa visades på display varje gång vinden fångade tyget. Det hade inte ens gått en kvart av mina omfattande stadsvandring och jag var redan utled, allt jag ville var att krypa ner under täcket och inte återse livet på ett tag. Min kamera valde vid det tillfället att inte samarbeta för alla mina bilder blev bara till en vit massa ingenting, kartan var på ett ständigt rymningsförsök och ingenting riktigt klickade. Vansinnigt kissnödig var jag också. Ändå så gick jag runt, runt, runt. Såg alla slotten, gick längs Donau, besökte den stora matmatmarknaden, men ingenting fastnade. Måste. Se. Budapest. Mitt huvud var någon helt annan stans och tillslut så gav jag även upp med att försöka föra tillbaka mitt medvetande till presens. Helt slut, och på min sista gnutta humör, så bestämmer jag mig ändå för att finna matstället jag blivit rekommenderad för att äta den efterlängtade pörkölten jag hört så mycket om. Och jag gick, och gick, och började räkna ner tvärgator tills jag var nära på att börja gråta av trötthet, hunger och bakfylla. Väl framme så finner jag dock inte någon traditionell Ungersk restaurang som utlovat, och då kunde jag nästan känna hur underläppen började darra. Hade det inte varit för den snälla ungerska damen som rekommenderade två andra ställen så hade jag nog bara köpt mig en hamburgare och skitit i allting. Tur var väl dock att jag tillslut fann ett ställe som serverade inte bara pörkölt, utan även en enorm buffé som jag sa; Ja, tack. Vart betalar jag, till. Och ja, resten är historia.

Nu ska jag lägga mig under täcket och dö lite granna.