Smälta in har aldrig riktigt vart min forte, men nu kanske det till och med blir extra tydligt. Norrbottningar är ju nämligen inte direkt kända för sina verbala förmågor och det står ju i ganska stor kontrast till mitt ord-diarréande. Medan jag sitter och håller låda kan man se hur en efter en flyter bort i någon slags gränsvärld där mitt surrande inte längre är lika påtagligt, där friden råder och tystnaden lyder. Allt för att sedan komma tillbaka till verkligheten och säga "Jo, men visst" liksom för att sätta punkt och nu räcker det. Inte mig emot, jag fortsätter bara mitt babblande ändå, och det är ju faktiskt enklare när ingen avbryter en stup i kvarten.
Kanske är det mina Göteborgs-gener, kanske är det slängarna av diverse hypotetiska bokstavskombinationer som gör sig påminda. Kanske är det bara Norrbottningarna som helt enkelt har en skev uppfattning om vad frid egentligen är. Själv röstar jag för det sistnämnda, det blir enklast så. Jag menar, bevisen finns ju till och med där. En i klassen uttryckte bland annat att det finns få saker som slår att gå in i ett rum, fyllt till bredden med tyst spänning hängandes i luften och en annan kände att hen inte behövde säga det hen tänkte högt efter som hen ja - hade tänkt det. Medan jag, som mina klasskamrater i kör ganska tydligt gjorde klart för mig, är den totala motsatsen. "Man ser när Elin har något att säga, men inte får ordet. Hon kan liksom inte sitta still och ser bara allmänt plågad ut." De förstår ju ingenting. Jag pratar ju inte ens mycket. De skulle prova spendera en dag i samma rum som fyra tonårstjejer från Helsingborg eller gå på någon av mina släktmiddagar. Där pratar vi prat på hög nivå. Nej, tacksamma är vad de borde vara. Annars kanske jag börjar sjunga också..
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar