Notiser. Fy, vad jag avskyr notiser. Okej, avskyr kanske är ett magstarkt ord men jag hyser i alla fall ett slags föraktfullt ställningstagande gentemot dem. Något jag också tror är högst besvarat. För dessa små, ynka, smått obetydliga raderna som tidningarna mest tycks använda som utfyllnad ska inte bara visa sig vara det folk läser mest, utan även bland de svåraste man kan skriva. Allt medan din lärare för den femtielfte gången står bakom dig och frågar: "Är det där verkligen nyheten?"
Det hela känns ungefär som att försöka ta sig från den ena sidan av rummet till den andra, en företeelse som de flesta av oss klarar ganska bra i nyktert tillstånd, men lägg sedan till en passage packad med glödande kol, landminor och diverse fallgropar. En företeelse som kanske inte fullt lika många klarar av. I alla fall inte om vi bara räknar hela, levande, fortfarande-i-en-del-människor. Och det gör jag. En journalist ska ju vara petig.
Så, ja. Notiser. Dessa små, vackra varelser. Reducerade till nanonivå, komprimerade till tusen och rakt på sak som en full kille på krogen. Dessa små, vackra varelser som är allt jag inte är. Kortfattad. Koncis. O-krusidullig. Att skriva en notis är för mig alltså lite som att jag skulle försöka ta på mig ett par jeans i XXS. Smått onaturligt och ibland fullkomligt hopplöst, vilket också har medfört en hel del skakande och squatande. Allt i hopp om att man i alla fall ska få upp dem över knäskålarna, eller i vart fall till vaderna. Ja, ni tjejer där ute vet vad jag menar. Frågan är dock om vi inte alla har haft jeans som inte passat någon gång. Har vi inte alla haft någonting som måste reduceras och komprimerats för att passa in? Kanske är det värt skakandet och det där töjandet vi gör medan vi hoppar som en groda om det nu innebär att det tar oss dit vi vill. Kanske är det värt att komprimera en del av sig själv om man nu lyckas nå sin dröm.
Nu hoppas jag bara att på ta mig till andra sidan rummet som en fortfarande-i-en-del-människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar