Jag ska inte ljuga. De senaste veckorna har varit tunga. Tankarna på jag om jag verkligen klarar detta har varit påtagliga, och en känsla av att jag trots allt kanske inte ska arbeta som journalist smög sig in någon gång efter studiebesöken i huvudstaden. Jublet över mitt skrivande från nära och kära la sig i periferin. Vetskapen om att jag kunde hantera människor försvann. Det var tungt. Men så kom radioveckan.
Att det här skulle vara tufft hade jag förstått, men jag hade nog inte insett på vilken nivå. Bara det att ha min största hejarklack 135 mil härifrån har gjort det hela värre. Inte för livet då och då inte varit jobbigt, men nu är jag satt i en helt annan situation. Något som såklart kräver tid till anpassning.
Radio var inte enkelt, och under den gånga veckan har alla i klassen varit såväl stressade som irriterade till och från. Men vi lyckades ändå göra enkäter och egna reportage, sammansatta till ett timmeslångt magasin. Jag satt i klassrummet till sent på kvällen för att fila på det sista, och även om nervositeten kom som en chock vid sändning så lyckades vi ta det i hamn. Vi klarade att få ihop det till ett i alla fall helt okej program. Något som fått mig att tro på att jag kanske kan göra det här trots allt. Något som fick mig att inse hur kul det här faktiskt kan vara.
Ja, man kan väl säga att någonting släppte för två veckor sedan när jag fick känna på kicken av perfekt inspelningsljud. Samtidigt fick jag min första artikel rättad utan att bli helt slaktad på köpet. Så jag tror att de gånga veckorna har varit väldigt viktiga. Inte för att det aldrig kommer bli tuffa tider igen, men nu har jag i alla fall fått känna på hur det kan och ska kännas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar